Så var det dags för ännu en ridlektion. Stormatte anade sig till att det inte skulle fungera eftersom snön packar sig under mina hovar. Men vi gjorde ett tappert försök, hon, jag och instruktören. Som jag redan hade förutsett fick lektionen avbrytas då jag halkade omkring som på bananskal. Hela tre minuter. Yes, härligt med vila, tänkte jag. Den glädjen blev kortvarig.

Min ledare, tillika Stormatte, kom på att vi skulle prova att gå på vägen istället. Vi brukar undvika att uppehålla oss där -men vad göra, i en sådan situation där matte anser att jag behöver motion. Det blir väl en lugn promenad tänkte jag. Men vägen visade sig vara väl packad. Nja, inte riktigt på det sättet - utan av snö. Dessa ädla vita kristaller låg som en matta på vägen och gav ett både hårt och tillräckligt tjockt underlag för att vi skulle kunna hålla tempo. Broddarna fungerade väl, inga "kling-ljud" hördes varvid jag kan dra slutsatsen att de aldrig träffade asfalten. Underlaget var således bra för mina ben. Vi höll ett bra tempo. Jag som trodde att det skulle bli en lugn kväll upptäckte ganska snart att det utvecklades till en träningskväll.

Efter nästan 5 km skulle vi vända tillbaka och då lutade det lite nedför. Matte vågade inte ta risken utan valde att gå bredvid. Jag gick på trottoaren. Det får man inte göra. Inte en människa i sikte, så vi störde ingen givetvis.  Men bilarna kör så förskräckligt fort, trots halkan, att de ibland som ett resultat av detta snurrar runt på vägen alternativt ned i diket. De har  inte tillräckliga broddar och ändå håller de alldeles för hög hastighet. Alltså gick vi på trottoaren. Lagväktaren kan ju knappast påstå att det är mina hovspår, om de inte har utvecklat den tekniska utredningen till att omfatta hovavtryck.

Om konstapeln kommer när jag befinner mig på trottoarkanten -  gömmer mig bakom dikeskanten!

Brella

Hej gubben Vinter, här kommer jag

säg mig, vad bjuder du på idag?

Jag vill inte att det ska bli milt, det får inte töa

se hellre till att det förblir kallt, det får gärna snöa

Bakterier dör ofrånkomligen i frusen sand

vill du ha värme, åk till ett varmare land

Allt blir så mycket ljusare, det lyser vitt i hagen

jag suger i mig snö, det blir kallt i magen

Handen på hjärtat, var riktigt ärlig

vintern är underbar, visst är den härlig!!!

Brella

Idag kom snön. Med besked dessutom. Ja inte i ordets faktiska betydelse. Jag har i alla fall inte upplevt att snöflingor har givit besked. Men riktigt fina flingor föll i stor mängd. Jag är lycklig.

Matte kom och skulle rida bort till Hörningsholm där min vän Wilma har sitt hemviste. Lillmatte och en kompis till henne, skulle möta upp där för gemensam uteritt. Det rör sig om en sträcka på 5 km, vi kom hela 1 km. Då gick jag på styltor. De dyrbara flingorna som jag och matte längtat efter hade nu packats under mina hovar så matte fick slå bort dem. Hon muttrade något ohörbart. Jag har nämligen inga sulor varvid snön packas under hoven. Detta eftersom jag har det lite besvärligt med hovröta och det måste bli kallt och snö innan jag får sulor. I vart fall blev det till att vända hem och matte fick gå. Hehe. Hon muttrade över detta också. Vad lätt det blev liksom. Jag är tillfreds.

I två dagar har mina hagkompisar sprungit benen av sig. Njaä, inte bokstavligen. Det har blåst som bara den. Dina, som är högst i rang, jagar bort oss hela tiden från en massa faror som lurar överallt där det blåser. Jag brukar titta lite fundersamt på henne och undra om hon har alla höstrån i stacken.  Alternativt alla hästar i stallet. Jag brukar ta skydd uppe på bergknallen men ibland jagar hon ner mig därifrån. Hon är högst i rang nämligen. Ja, jag har bytt hage och i denna är jag inte längre högst i rang. Nu har i alla fall dessa halvblod tappat varsin sko som ett resultat av allt springande. Så onödigt. Jag har dock mina fina skor kvar. Jag är nöjd.

Fast jag ropar sluta, fortsätter de att kuta!

Brella

Idag kom mellanmatte och lillmatte till stallet. Lillmatte hade med sig sin kamera och som tur var glömde de den, så jag passade på att sno en väldigt vacker bild på mig själv.

Brellar skrattar som mest åt lillmatte och mellanmattes gest! 

Tänka sig att jag ska få stå en vecka på vila, på en fäbovall till sommaren. Där uppe, så nära molnen, så högt som man kan komma i fjällen. Om det åskar kan jag nästan vidröra Tors fot.

Däruppe finns resterna av ett mycket gammalt träd, som har sett mången mansålder. Berömt för sin högaktningsvärda ålder. Och inte långt därifrån, fiskhålsgraven, där den unika rödingen lever sedan årtusenden tillbaka. Skyddad i sin miljö från föroreningar och människans påverkan. Denna lilla fisk blir som längst, dryga tolv centimeter, vid 9 års ålder.

Liksom islandhästen är denna röding unik. Den har behållit sina ursprungliga egenskaper. Anpassat sig till sin levnadsmiljö. En unik art. Både islandshästen och denna röding, är småväxta i förhållande till sina artfränder. Men ack, vilka fantastiska egenskaper vi besitter, fisk likväl som häst.

 Unika fjäll. Bland andra Funäsdalen i vackra Härjedalen....7 månader kvar....snart är jag där.

Var och varannan kväll, har jag blicken mot detta vackra fjäll.

Brella

Vi står och vaktar i omgångar. Om det finns något därute i mörkret upptäcker vi det innan det är för sent.

Matte kommer fram till mig, smeker mig över ryggen. Undrar varför jag står alldeles stilla och tittar rakt in i skogen. -Sover du Brellzor? frågar hon mig. Jag vänder en aning på huvudet, fokuserad på det okända därute men ett öga är vänt mot matte. Jag ryser lite. Sover?

Något rör sig lätt, snabbt - där, strax bakom träden. En liksom svepande rörelse. Det kan vara vår vän ungräven. Men det kan lika gärna vara ett större, kraftfullare djur. Det gäller att hålla vakt.

Här i mörkret står jag, spänd och på min vakt

någon tänker stilla sin hunger, någon som är ute på jakt

Jag hör smidiga steg och lätta andetag

mina vänner betar vidare, obekymrat och med välbehag

Omedvetna om att fara väntar, att någon lurpassar på oss

Om de biter sig fast, blir det svårt att komma loss

I över femtio miljoner år har vi varit bytesdjur

den som klarar sig gör det av skicklighet -  vi gör det inte av tur

Hör mattes mjuka stämma och hon ber mig vända om

lugn och trygg, frambringande mjuka ljud och hon ropar "kom"

Sakta vänder jag mig bort, vänd från mörka skogen

den timman hade ännu inte kommit, var inte riktigt mogen

Matte är min ledare och jag följer henne vartän hon gå

så - vem du än är, du får kvar i mörkret stå

Brella

Idag tränade husse mig att gå på presenning, det prasslade lite otäckt. Men efter en stund gick det bra.

I morgon skall han skjutsa mig till andra sidan bron, för Stormatte skall ut på tur. Det blir nog en surprice. Hoppas det blir bra väder; alltså snö, is,blåst och kallt. Finns inget bättre än sådant väder.

Fick morötter och äpplen av husse - han skämmer bort mig. Tur jag har honom för av matte får jag bara sådana där pellets (de kunde lika gärna värma upp hus med dem) dvs, sådan där Lucern.

Ja, husse och jag. Vi är ett oslagbart team.

Här sitter husse och ska dricka ur sin kåsa, först måste han dock på drycken blåsa!

Brella 

Jag rotade fram en gammal bild från i somras, där jag tar en tupplur tillsammans med min käre husse. Jag måste bara dela med mig av den.

Kanske ta sig en blund, eller bara vila en stund!

Brella