Jag uppskattar verkligen detta väder. Jag arbetar utan att bli för varm. Jag behöver inte längre önska mig en pälskostym med dragkedja.

Det är gnistrande vitt ute. Det knarrar skönt under hovarna och det kommer rök  ur munnen. Jag upplever för närvarande de absolut skönaste dagarna denna vinter. Låt det vara. Låt kylan stanna.

Jag befinner mig i skogen. Här är det lugnt och tyst. Snötyngda grenar. Jag lyssnar uppmärksamt. Javisst, se där. Två rådjur hoppar iväg i snön. Tyckte väl att jag hörde något.

Tacka vet jag snö och kyla, låt den frusne kroppen skyla!

Brella

Nej, jag talar inte om min hjärna. Jo, jag vet att jag är smart men för tillfället talar jag om min hovar. Husse har varit här och skruvat fast nya fina broddar som är skarpt sylvassa. Jag skulle kunna klättra upp för en lodrät vägg, hehe.

Nu får jag med andra ord ett oerhört bra fäse och kan springa ännu fortare. Matte och jag brukar dra på uppför backarna. Tja, håll i er, det går fort. Och jag har kondition. Jag är stark. Jag är ihärdig. Jag är......Brella.

Signalen kommer, det är start - springer med en väldig fart!

Brella

Fick höra detta på en ridlektion. Läraren sa följande till matte;

-"fördelen med Brella, är att hon kan det här.  Det gäller bara att ge rätt signaler". Jag är fantastiskt duktig på att lyssna på signaler från ryttaren och att följa dessa. Detta visste jag förstås redan och innerst inne, visste givetvis min matte detta också.

Min ägare är faktiskt ganska duktig, som har fått mig att gå så här lugnt. Jag som trippade fram och alltid ville ha fart. Hon fick hålla in mig, bromsa, jobba. Ideligen. Nu går jag lugnt på långa tyglar. Matte nuddar nästan inte min mun under ritt heller och det är ju lite överdrivet. Lite försiktig är hon nog. Det fick hon höra av läraren.

Kommer ni ihåg inkräktaren - nykomlingen? Nu har de flyttat den där hemska hästen till hagen bredvid min. Han far runt där som om han vore tokig. Är vi vid ingången till vår hage springer han så nära oss som möjligt och hänger där. Går vi till vår matstation, står han längst upp i sin hage för att få möjlighet att vistas så nära oss som möjligt. Fast där har han ingen mat eftersom den är på andra sidan hans hage. Så där står han med kurrande mage. Jag brukar vända rumpan till och ignorera honom. Jag står ofta uppe på min berghäll, så långt ifrån tråkiga "grannar" som jag någonsin kan komma.

Han gnäggar med en stämma hög och gäll - men jag står stadigt på min häll!

Brella

Tänka sig att de kan vara så charmiga de där små bollarna till hundar som jag ibland, sent på kvällarna, möter på vägen.

En liten vit sak kom springande mot mig häromkvällen. Han ville komma fram och hälsa på mig och ägarna frågade min matte om det gick för sig. Åjo, det tyckte hon nog, varvid hunden kom fram och nosade på mig. Och jag på den. Haha, vad det kittlade. Den lilla söta hundens små pälshår vidrörde mig och jag tänkte frusta till men kom på att han i en sådan situation av skulle ha blivit skräckslagen. Jag höll andan istället.

Men jag blev så förjust i den lille och började att klia honom på ryggen med små nafsande tag och han stod alldeles stilla. Han ville inte vika från min sida och höll mig under uppsikt när vi gick vidare, tills vi skildes åt.

Varför kan inte matte skaffa en hund? Nej, hon envisas med de där högljudda och fjäderburna tingen istället. Tänk, en hund som kan springa med mig i skogen, som jag kan leka med. Som jag kan motionera tillsammans med.

Ett roligt möte en liten stund, så uppstod en vänskap med denna hund.

Brella

Javisst, jag doftar väldigt gott.

Men nu är det inte mig jag främst tänker på, utan detta gäller grannen. Inte själva tvåbeningen, han luktar som alla andra. Det jag tänker på är hans kakor. Varje vecka kommer det en slinga genom luften, som liksom letar sig fram till mig. En slinga som doftar oerhört gott. Det pockar och lockar från kakorna i grannens ugn. Närmare bestämt de fantastiska rullrån som denne herre bakar, mästerbagaren. Och han bor bredvid min paddock. Hur lämpligt är det?

Men jag återgår till mitt hö och se där. Det fanns en liten klöver bland de torkade växterna. Nästan lika gott som rullrån.

Mellan min fina tänder - grässtrån silas ett i sänder!

Brella

Svaret är "Gudarnas häst".

Brella

Vad gjorde jag innan du kom till mig

min vackra häst, min ögonsten?

Jag lovar, jag ska alltid ta hand om dig

 du min vän, med en päls så mjuk och len.

Jag är lugn och trygg med dig

trots att din vilja är så stark

stanna länge, länge här hos mig

låt oss tillsammans vandra över skog och mark.

Vi känner varandra, utgör ett litet lag

alla världens hinder kan vi klara

förhoppningsvis blir vi gamla tillsammans du och jag

i din närhet vill jag alltid vara

Det som står här ovan, viskar matte till mig - och avslutar med "jag älskar dig"

Brella

Jag är skeptisk till bussar. De är konstiga till sin konstruktion, långa och kantiga på något sätt.

När de passerar ger de ifrån sig märkvärdiga ljud. De suckar och pustar. Ibland pyser det om dem. Jag är skeptisk. Men tro för all del inte att jag är rädd för dem. Nej, jag är en islandshäst och vi är sällan rädda. Däremot har jag försökt att springa ikapp bussen när den passerat mig, men detta tillåter inte matte. Hon är så tråkig. Tänk dig vilken min den där tvåbeningen som rattar runt ekipaget skulle ha om jag lite snyggt passerade på insidan, strax efter det att denne passerat mig. He, he.

Tacka vet jag den gamle traktorn Bosse som står uppe vid torpet. Den andas gammal diesel och vemod, nostalgi och svunna tider. Den har jobbat hårt och börjar att tappa lite färg men i övrigt verkar den vara i gott skick. Jag ser den puttra fram lite nu och då. Den har gamla lyktor framtill som ger den ett vänligt utseende. Som snälla, kloka ögon.

Smörjning och några muttrar, gör att Bosse åter puttrar!

Brella