Svaret är "Gudarnas häst".

Brella

Vad gjorde jag innan du kom till mig

min vackra häst, min ögonsten?

Jag lovar, jag ska alltid ta hand om dig

 du min vän, med en päls så mjuk och len.

Jag är lugn och trygg med dig

trots att din vilja är så stark

stanna länge, länge här hos mig

låt oss tillsammans vandra över skog och mark.

Vi känner varandra, utgör ett litet lag

alla världens hinder kan vi klara

förhoppningsvis blir vi gamla tillsammans du och jag

i din närhet vill jag alltid vara

Det som står här ovan, viskar matte till mig - och avslutar med "jag älskar dig"

Brella

Jag är skeptisk till bussar. De är konstiga till sin konstruktion, långa och kantiga på något sätt.

När de passerar ger de ifrån sig märkvärdiga ljud. De suckar och pustar. Ibland pyser det om dem. Jag är skeptisk. Men tro för all del inte att jag är rädd för dem. Nej, jag är en islandshäst och vi är sällan rädda. Däremot har jag försökt att springa ikapp bussen när den passerat mig, men detta tillåter inte matte. Hon är så tråkig. Tänk dig vilken min den där tvåbeningen som rattar runt ekipaget skulle ha om jag lite snyggt passerade på insidan, strax efter det att denne passerat mig. He, he.

Tacka vet jag den gamle traktorn Bosse som står uppe vid torpet. Den andas gammal diesel och vemod, nostalgi och svunna tider. Den har jobbat hårt och börjar att tappa lite färg men i övrigt verkar den vara i gott skick. Jag ser den puttra fram lite nu och då. Den har gamla lyktor framtill som ger den ett vänligt utseende. Som snälla, kloka ögon.

Smörjning och några muttrar, gör att Bosse åter puttrar!

Brella

Skönt väder, härliga vinterstigar, snötyngda grenar, gnistrande landskap. Tänk att få uppleva detta. Jag får springa igen för nu är det ett fantastiskt underlag för högre gångarter.

Nu har min kompis, lilla M, som är 11 år gammal, galopperat med mig på egen hand i naturen. Stormatte får springa bakom eller gå. Hon behöver röra på sig efter den högtid som precis passerat, så det går ingen nöd på henne.

Lilla M är en tuff tjej  och hon sköter om mig riktigt bra. Snart får hon hantera mig på helt egen hand. Det är ju inga problem. Jag är en skötsam häst, förlåt, islandshäst.

Lilla M och jag var på långtur häromdagen, matte gick diskret bakom. Vi höll ett gott tempo och råkade väcka ett par rådjur som lagt sig att vila en bit bortom stigen. Förlåt för detta, mina vänner. Hoppas ni inte blev alltför rädda.

Jag var nästan lika pigg när jag kom hem som jag var när vi startade. Matte å andra sidan, snarare stapplade än gick fram mot stallet och såg ut att behöva lägga sig i höet ett tag. Stackars dessa tvåbeningar. Lite klena de nog.

Jag är envis, snabb och stark - rör mig smidigt över mark!

Brella

Jag slirar för närvarande runt på isen och sörjan som finns överallt. Det börjar bli tråkigt med detta ihållande, märkvärdiga, väder. Inte får jag springa heller, åtminstone inte så länge det är så här halt. Jag förväntar mig nu att det blir någon ordning på vädret. Nu får det nämligen vara nog. Fram med snö och kyla.

I eftermiddag kommer min vän Meja, och vi ska ta en skrittur hon och jag. Det ska bli skönt att röra på benen. Undrar om hon tar mig med ut i skogen. Det doftar så gott där och vi möter alltid på något djur, allt från ekorre till rådjur. Hoppas att det inte är för halt bara, det skulle innebära att det bir en promenad längs vägen istället och det är inte lika intressant....

Kalla vindar snö och is - det blir bättre på detta vis!

Brella

 Ni skulle se min päls. Den är liksom djupröd när solen lyser på den. Manen är ljus med röda och bruna inslag, likaså min tagelrika svans. Hovskägget är ljust och matchar bra till mina mörka, fuxröda, ben.

Nästan varje gång någon tvåbening går förbi pekar de på mig. Jag passar då på att springa lite snyggt i tölt. Manen böljar i takt med rörelsen. De pekar på mig. Och säger; "vad fin den där hästen är".

Jag vet. Jag är verkligen fin. Min matte säger att jag är hennes ögonsten. Hon brukar luta sin panna mot mig, smeka mig lugnt över halsen och manen. Viska några fina ord.

Jag är välskött och borstas varje dag. Min päls är därför både blank, ren och mjuk. Jag är stolt. Min hållning avslöjar mig. Jag är Brella.

De säger att jag är fager som få -  de andra hästarna blir avundsjuka då.

Brella

Dagmar har satt sina spår överallt. Var jag än springer i skogen har hon redan varit där, vänt och vridit på granarna, slängt omkull dem, vridit upp rötter. Det gäller att se upp. Rätt som det är, får jag ta en liten omväg för att runda en nedfallen gran, alternativt runda en som lutar lite oroväckande mot en annan trädstam. Sådan ilska hon måste ha känt. Dagmar.

Men ovanstående är ingenting mot den ilska jag känner inför den nykomling som bevistar vårt stall. Han, den förskräcklige. Jag har försökt att sparka sönder boxen nu vid flertalet tillfällen och lyckades så till den milda grad, att ägaren fick komma och slå på kraftigare virke. Jag vill göra upp med honom. Nej, inte ägaren för all del. Med nykomligen givetvis, den förskräcklige. Han beter sig avvikande. Jag är rädd för att han ska skada flocken och jag tänker då främst på den lilla som står i boxen närmast mig.  

Jag är fux och jag har humör. Jag har av den anledningen blivit tillsagd flera gånger när matte vistas i stallet. Jag ser sur och grym ut med mina öron bakåtstrukna. Men matte ler bara åt mig och säger, "opp, opp, opp -sluta med det där". Jag vänder då min rumpa mot den där rackarns fula hästen och låtsas äta.

Nu har de flyttat honom. Det var faktiskt ganska skönt. Jag kan titta på honom från andra sidan stallgången. Slänga ett fulöga på honom lite då och då. Och han kan inte längre stirra på min mat. Tack och lov för det.

Lugnt det i stallet blev, när han över gången klev!

Brella

Dagens väder sammanfattas i ett enda ord. Fantastiskt.

En lugn skrittur blev det idag. Tog ju flunsasprutan igår och därför blev det en mycket lugn tur idag. Vilket väder. Det hade i och för sig kunnat få vara lite kallare men det var helt ok. Att solen dessutom visade sig var över förväntan. Knarrande, gnistrande, vackert.

Min äldste matte kom på hur hon skulle få mig att gå riktigt lugnt idag. Ett knep. Haha. Nu har hon ägt mig i ett och ett halvt år och kommer på detta först nu.  Ok, jag har haft roligt under tiden. Men nu, är det bara att "lyssna" på detta tråkiga kommando som innebär en extremt långsam, tråkig, enformig och enerverande gångart. Ingen vanlig skritt, nehej du, utan en långsam eländesskritt. Ska det vara någon konst att gå? Herre Jesses. Nej, konst, det är att springa. Var kommer ordet springare ifrån? Just det.

Men vi hade i alla fall tur med vädret.

Jag går numera i sakta takt - matte utövar mera makt!!!

Brella