Nu har den gamle tvåbenta veterinären varit här igen, han som uppnått en högaktningsvärd ålder av...av...tja. Gammal är han i alla fall. Ingen kan säga exakt hur gammal han är, men han betraktas nog som den äldste veterinären i landet.

Så nu sitter sprutan som en smäck - rakt i min ...ånej. Fy på dig. Jag vet nog vad du tänkte. Influensavaccinet tar man minsann inte där.

Enligt rykten har ett fall av misstänkt hästinfluensa uppmärksammats i Njurunda-trakten. Varför jag är glad att matte vaccinerade mig knappt en månad tidigare än vad som hade vartit nödvändigt.

Ser fram emot ett möte med den gamle även nästa år.

Se upp alla ni baciller - mitt vaccin är snabbare än en iller!

Brella

Jag är otroligt alert nu när jag har stått på vila i flera dagar. Det passar inte mig. Ånej, vore jag en häst, förlåt islandshäst, som gick i någon verksamhet där jag reds lektionsridning ett par gånger om dagen, kanske det hade varit aktuellt med vila. Kanske om jag användes till turridning eller en kombination av båda ovanstående. Eller om jag tränades hårt flera dagar i veckan, tävlade i högre klasser beträffande dressyr och hoppning alternativt gångartstävlingar. Då kanske. Men inte nu. Jag är ingen unghäst. Jag är en islandshäst i sina bästa år.

Jag rids ungefär 5-6 dagar i veckan. Medel, lugnt och två dagar med mycket tempoväxling inklusive två lektionstimmar i paddock per vecka. Däremellan får jag komma ut i naturen, med en vän eller ensam med någon av mattarna. Jag får variation, omväxling och det är ett rent nöje att få springa ute i naturen. Känna alla lukter, se andra djur och människor, sträcka ut mig, hoppa över en bäck, kliva över en stam, tränga mig igenom ett buskage, galoppera tillsammans med en vän. Vilken lycka.

Och så ställer de mig på vila. Jag vill för allt vad baljan håller inte stå i en vinterhage och glo dagarna i ända. Äta av hösilaget. Dricka vatten. Gå några meter upp och ned för min berghälla. Springa runt hagen. Fy, vad tråkigt. Nej, låt de hästar, förlåt islandshästar, som behöver vila göra det. Exempelvis på grund av någon åkomma. Jag vill ju ut i naturen - och inte bara behöva stå här. Det är rena vilan för mig, närmare bestämt detta faktum att jag slipper att gå i en hage och det faktum att jag inte rids hårt. Jag får omväxling genom att komma ut, det blir jag lycklig av.

Jag är lyckligt lottad som har en matte som vågar tänka så. Så, släng dig i väggen denna vecka, tillika vilovecka, som har passerat. För här kommer en ny, händelserik, vecka.

Ordet vila vill jag inte höra  -  ute i hagen finns inget att göra!

Brella

Snö. Sådana ljuva kristaller. Det får mig att tänka på fölängeln. Och vår utflykt häromkvällen.

Det var mörkt ute. Jag petade ned pinnen uppe på berghällan.  Elstängslet föll då ned på marken enligt beräknat, varvid jag, Dina och Hera följdes åt in mot skogen. Vi såg inte till "Hotet", men vi vet att han finns därute någonstans.

Däremot hittade vi en tjärn alldeles bara en liten bit bortöver. Vi vågade oss inte dit eftersom vi tror att det är där fölängeln bor. Hon, den lilla ljusa med lång, vacker, kritvit man och svans. Hon som bara dyker upp vid fullmåne och som iakttar oss under tystnad. Hon har med stor sannolikhet sin viloplats i detta vatten. För när hon plötsligt står där i skogen, täcks hennes päls av vattendroppar som gnistrar runt hennes vita kropp. När hon skakar av sig vattnet,  står en kaskad runt henne och dropparna faller liksom vita kristaller runt henne. Vår skyddsängel.

Dagen därpå stod vi lugnt och betraktade ägaren när denne lagade staketet. Han kliade sig en aning i huvudet när han betraktade hovavtrycken utanför elstängslet och undrade vad vi gjort därute. Samtidigt drog han ett befriande andetag. Det var ju ändå för väl att vi befann oss  på rätt sida av stängslet.

Vacker är hon som kommer ur vatten - gnistrande klar står hon i natten!

Brella

Vinterns skickligaste ryttare, var tog du vägen

inga kalla armar slingrar sig runt min kropp

du ande av isvindar, är du bara en sägen

säg, finns det fortfarande det minsta hopp?

Mina förfäder kämpar i det kargaste land

Var dag vinden bita och vredgat yla

fromma själar får ingen hjälp från människohand

dukar under ackompanjerad av den strängaste kyla

Här släpper inte gråvinden sitt grepp om oss

den sitter fast i sin svetsade kedja

kan du hjälpa den att ge sig iväg, att komma loss

vi härom dig verkligen bedja

Brella

Tänka sig, matte har varit sjuk i flera dagar nu. Det är inte likt henne. Att få upp maten på det där sättet. Sådant håller inte vi islandshästar på med. Har vi lyckats att införskaffa föda, tuggat och svalt den, känns det lite onödigt att den ska passera samma väg igen, närmare bestämt samma väg som den kom. Jag blir så hungrig då.

Detta har i alla fall inneburit att matte har legat helt utslagen och inte har hon tagit sig hit för att hälsa på mig, inte strukit mig över manen. Men jag överlever nog. Så viktig är hon inte...eller?

Däremot har mellanmatte varit här. Det är hon som nagelfar boxen så till den milda grad att man tror att hon har använt sig av ett förstoringsglas. Det är verkligen rent och fint. Väggen som jag brukar förorena, visserligen ofrivilligt men ändå, den har hon också skurat.

Så kom lillmatte på besök igår kväll. Henne busade jag med, för jag var verkligen SÅ pigg. Först tog jag en fin galopp på hennes kommando, så långt allt väl. Därefter ville lillmatte att jag skulle öka och det gjorde jag. Med besked dessutom. Jag sprang snabbare än vinden och hoppade, eller snarare flög, över vattenpölarna, för jag anser att de är så förskräckligt otäcka. Lillmatte satt på sniskan på min rygg ett tag men hon lyckades återfå balansen. Men hon är en tuff tvåbening och skrattade bara åt mig. Gissa vad jag gjorde åt henne? Hehe.

När jag tappar all min sans, tappar lillmatte sin balans!

Brella

Till andra sidan fjärden

jag längtar dit ibland

min vän följer mig på färden

när solen står i brand

Varför är du sorgsen nu

jag känner det så väl

ingen är så fin som du

en ängel - den med vacker själ

Jag gör allt för dig och lite till

du är trygghet varje dag

jag vill att tiden ska stå still

en stund, ännu ett litet tag

Brella

Igår kväll var jag ute med matte. Vilken sagolikt härlig kväll. Månen lyste, och det var faktiskt ganska ljust ändå. Tack vare denna måne och kanske delvis tack vare det lätta pudertäcke av snö som täckte marken.

Det är skönt när hon ägnar sig åt mig. Under några dagar har nämligen fokus legat på ett helt annat håll. Fem sidor i ST?! Några dammiga skräniga färgglada små monster, som är utrustade med vingar och får en sådan uppmärksamhet...

Nåväl, vi gick tysta hon och jag. I långsamt tempo (matte tvingade mig, jag vill ju helst hålla ett högre tempo) nedför stigen genom den långa skogen och mot Nacka. Där tog vi vägen upp genom ytterligare ett skogsparti, vidare på kanten längs ravinen. Så nådde vi fram till Gista och där vankades det äpplen, framsträckta händer. Dessa glada Gistabor som alltid ser när jag kommer. Trots mörkret. Det beror med allra största sannolikhet på att jag är tapetserad med reflexer. Blinkande röda, blinkade vit/blå och vita reflexer runt benen och gula över bogen. De tvåbenta, vänliga, äppelutrustade varelserna, som har två val. Antingen att tro att det är ett vandrande tomtebloss som självantänts, eller så kan de välja att tro på att det är jag. Givetvis är det jag.

När vi kom tillbaka till stallet var timmen sen. De andra hästarna stod och halvsov med endast en lampa tänd i taket. Det var fridfullt i stallet. Endast vår stallmus var vaken. Matte missade honom precis, men hon har svårt att upptäcka små ting på grund av den inte helt fullgoda synen. Jag såg nog, när han slank in under byrån i sadelkammaren. Den rackaren.

Stallägaren som försöker locka honom till råttfällan med ost, korv och fläsk. Haha, vilka dumheter. Han gillar inte ens sådan föda. Andra möss överlever utan människans hjälp, så denna mus är givetvis ute efter några helt andra godsaker. Ja just det. Sådant som den inte kan finna själv i skog och mark, under snötäcke och bark. Godis ska det vara - och med fördel sorten Japp.

På kvällarna har han helt andra ting för sig. Han letar efter rester från min varma päls för att samla på sig material till ett bo. Dessutom gillar han värme och sällskap, det är därför han trivs så bra i vårt stall.  Och råttfällorna gapar tomma.

Jag vet vad denna stallmus gillar allra mest - och det är värmen från en Islandshäst!

Brella

Det har blivit tyst ute i hagen nu. Det göres julefint i stallet. 
Med samlade hästkrafter finns inga hinder för att uppnå fullkomlig trygghet.
Det tillhör också att bringa lycka. Här finns gott om torkat gräs.
Inga kusar behöver man stå ut med i hagarna dagarna i ända.

Det är kallt nu.

Hingsten är också lite gladare. Han som uttalade sig i form av "Va´lack jag kommer bli" är just
lugnare nu i juletid. Det är som matte alltid brukar säga bättre en valack i hagen...
....än någon annanstans.

Nu är det dags att lyssna, tiden är inne att gnägga allt åt sidan som
varit och endast vara här och nu i just denna stund.
Det är svalt, tyst, tindrande vitt och fridfullt. Det är stax jul.
Inga lektioner, inget slit, inga hinder i vardagen. 

 Det snöar.

Snön lämnar vita stigar, vita vägar, vita berg.

Det är naturen som sover under sitt vita fridfulla täcke.

Det är tyst.

Det är mörkt och stjärnorna tindrar klara.  Det lyser fröjdefullt i husen. Även i den lilla gula stugan.
Ett ljus för allt de tror på. Ett ljus för dig och ett ljus för mig.

Dessa rader är till min matte som betyder mest för mig, för matte.. jag älskar dig.

Brella