Jag ska hämta färghinkar i bondens förråd. Han måste ju ha någon gul och blå färg efter att ha målat den lilla gula stugan på gården, och någon blå färgrest efter att ha bättrat på en traktor eller liknande.

Därefter ska jag måla hela mig som en gulblå ara. Då kanske jag också kommer med i ST och deras TV-sändning.

Nej jag är inte bitter. Inte ett dugg. Jag är bara avundsjuk. Jag som är så vacker fick inte vara med på ett enda litet hörn ens en gång.

De kan inte motstå mig mer, när de hittar bilder där jag ler!

Brella

Kraftfoder i allmänhet och havre i synnerhet? Ibland måste vi utfodras med havre och ibland inte. Det handlar om olika ryttare - men samma hästar. Hur kan dessa tvåbenta varelser ha så olika uppfattningar om en och samma häst. Det handlar snarare om ryttarens förväntningar på hästen, hur effekten av havre upplevs, enligt en hästtidning.

Jag får nästan aldrig havre, jag får det som godis ibland. Men ytterst sällan. Det är synd tycker jag för jag älskar verkligen havre - gnäggelignägg! Men mellanmatte hörde talas om  att det är  ryttaren som styr  hästarna mer än vad de någonsin kan ana. Att havren genom ryttaren kan ha denna så kallade placeboeffekt. Men hon är ändå rädd att jag ska bli ännu piggare. För pigg - det är jag redan. Jag kan springa varv på varv i paddocken och även om de ignorerar mig och tror att jag så småningom ska bli uttråkad och stanna, så fortsätter jag att springa i en evighet. Jag älskar att springa och fort får det gärna gå. Ja, det är ju där hästkrafter kommer ifrån... eller?

När andra hästar vill stå still, springer jag oftast lite till!

Brella

Matte anser att jag ska ha sysselsättning om nätterna. Därför, förutom det snålt tilltagna höet som är toppat med halm och som hon placerar i boxen på kvällen, lägger hon  även in en höboll i boxen. Nej inte en snöboll, en höboll.

Den där leksaken består av ett stycke örngott modell äldre. Samt ett stycke hårt packat hö. Hon lägger in höet i påsen och knyter igen den. Därefter lägger hon in påsen eller snarare, bollen, i boxen. Några höstrån spretar frestande ut från en liten öppning i tyget . På kvällen dänger jag påsen i väggen eller slänger den i taket. Höet har jag fått ut innan morgonen gryr och örngottet är då ganska illa tilltygat. Varvid matte knyter ihop det på sina ställen och lägger i nytt hö, och knyter igen det. Efter  3-4 dagar går inte påsen att laga längre då jag har misshandlat tygstycket alltför mycket. Därför levereras ett nytt stycke tyg och allt börjar om på nytt.

En dag fick Dinas matte för sig att hon skulle göra samma sak, dvs. syftet var att hennes ögonsten skulle få sysselsättning under natten. Hon tog fram ett stycke örngott, ett stycke hö osv.  Därefter begick hon misstaget. Jajemen, onekligen. Hon lade in tygbollen i boxen och Dina som inte var förberedd på att det plötsligt skulle ligga ett odjur i hennes box, flög minst sagt upp i taket och dansade runt i panik. Varpå bollen fick snabb sorti ut, med hjälp av en skickligt riktad spark.

Dina uppskattar inte sin egen boll, för hon anser att den liknar det grymmaste troll!

Brella

Lillmatte fick ju en avkomma, ett människoföl för inte alltför länge sedan. Det där lilla knytet som de doppade i en vattenhink under avancerade former - i ett stall med ett mycket högt torn. Dop, kallas det tydligen men jag insisterar på att kalla det för ett vanligt dopp. Närmare bestämt dopp av litet knyte i vattenhink, helt enkelt.

I vart fall, apropå det där knytet, stormatte är alldeles salig över detsamma. Ja, verkligen. När hon inte har träffat honom på några dagar då längtar hon efter den lille. När hon träffar honom är det endast han som gäller. Hon har inte ögon för någon annan. Och knytet skrattar alltid när han ser henne. Men så är hon ju en aning påhittig också. Hittar alltid på något tokigt med både tvåbening och häst, förlåt, islandshäst.

Jag funderar över hur situtationen skulle se ut om jag hade ett eget litet föl. Stormatte skulle väl bosätta sig i stallet kan jag tro. I vart fall är det nog inte aktuellt på ett tag.

Vi var på en sådan där populär clinic i Älandsbro en gång. Jag blev förjust i en vacker springare och sprängde elstängslet varvid springaren stod och darrade längst ned i sin hage. Jag fick bannor för att jag hade haft sönder hagen. Husse kom och ledde mig tillbaka till hagen och jag sprängde staketet på nytt. För att åter bli hämtad. Jag hade liksom bestämt mig. Men den där stackars springaren skakade av skräck och förstod uppenbarligen inte alls vad jag hade för avsikt. Varvid jag gav upp.

I hagen fanns en vacker skäck, stackaren blev alldeles stel av skräck!

Brella

Det är massor av lera i hagen nu. Rätt vad det är, sätter mina vänner i samma hage av i galopp i denna lera. Detta är inte vidare klokt, då det innebär en avsevärd halkrisk. Än så länge har detta inneburit som mest, ett par tappade skor. Givetvis har inte jag tappat några, men de andra har gjort det. Och benen är i behåll. Jag brukar stå på min plats uppe på bergknallen. Där har jag utsikt, och inte minst uppsikt, över mina nerviga vänner. Där står jag således, med torra hovar och betraktar dem. En aning eftertänksamt. En aning bekymmersamt.  Varför springer de på detta viset? Men de är ju bara hästar. Jag är en islandshäst.

Idag har jag valt ut de finaste stråna i hösilaget. Kört bort Hera och visat att precis på hennes plats, där vill jag stå. Hon flyttar sig underdånigt och jag sträcker lite på mig. Är nästan lika hög som henne. Saknar endast ca 31 cm, hm. Därefter kom Dina och flyttade på mig. Anledningen till att jag flyttade på mig beror givetvis på att jag ansåg att det fanns godare delikatesser på andra sidan matstationen.

Nej, nu måste jag vila för snart kommer Lillmatte och ska ha lektion. Då brukar hon stå och skaka i min mathink för att locka fram mig. Hon tror att jag är lättlurad och att jag kommer med anledning av maten. Men jag är en förståndig häst, förlåt, islandshäst, och kommer givetvis fram direkt för att i största möjliga mån undvika lerans långa, krämiga, famntag.

Trött på att trampa runt i lera -  vill inte ha plusgrader mera!

Brella

Så var det dags för ännu en ridlektion. Stormatte anade sig till att det inte skulle fungera eftersom snön packar sig under mina hovar. Men vi gjorde ett tappert försök, hon, jag och instruktören. Som jag redan hade förutsett fick lektionen avbrytas då jag halkade omkring som på bananskal. Hela tre minuter. Yes, härligt med vila, tänkte jag. Den glädjen blev kortvarig.

Min ledare, tillika Stormatte, kom på att vi skulle prova att gå på vägen istället. Vi brukar undvika att uppehålla oss där -men vad göra, i en sådan situation där matte anser att jag behöver motion. Det blir väl en lugn promenad tänkte jag. Men vägen visade sig vara väl packad. Nja, inte riktigt på det sättet - utan av snö. Dessa ädla vita kristaller låg som en matta på vägen och gav ett både hårt och tillräckligt tjockt underlag för att vi skulle kunna hålla tempo. Broddarna fungerade väl, inga "kling-ljud" hördes varvid jag kan dra slutsatsen att de aldrig träffade asfalten. Underlaget var således bra för mina ben. Vi höll ett bra tempo. Jag som trodde att det skulle bli en lugn kväll upptäckte ganska snart att det utvecklades till en träningskväll.

Efter nästan 5 km skulle vi vända tillbaka och då lutade det lite nedför. Matte vågade inte ta risken utan valde att gå bredvid. Jag gick på trottoaren. Det får man inte göra. Inte en människa i sikte, så vi störde ingen givetvis.  Men bilarna kör så förskräckligt fort, trots halkan, att de ibland som ett resultat av detta snurrar runt på vägen alternativt ned i diket. De har  inte tillräckliga broddar och ändå håller de alldeles för hög hastighet. Alltså gick vi på trottoaren. Lagväktaren kan ju knappast påstå att det är mina hovspår, om de inte har utvecklat den tekniska utredningen till att omfatta hovavtryck.

Om konstapeln kommer när jag befinner mig på trottoarkanten -  gömmer mig bakom dikeskanten!

Brella

Hej gubben Vinter, här kommer jag

säg mig, vad bjuder du på idag?

Jag vill inte att det ska bli milt, det får inte töa

se hellre till att det förblir kallt, det får gärna snöa

Bakterier dör ofrånkomligen i frusen sand

vill du ha värme, åk till ett varmare land

Allt blir så mycket ljusare, det lyser vitt i hagen

jag suger i mig snö, det blir kallt i magen

Handen på hjärtat, var riktigt ärlig

vintern är underbar, visst är den härlig!!!

Brella

Idag kom snön. Med besked dessutom. Ja inte i ordets faktiska betydelse. Jag har i alla fall inte upplevt att snöflingor har givit besked. Men riktigt fina flingor föll i stor mängd. Jag är lycklig.

Matte kom och skulle rida bort till Hörningsholm där min vän Wilma har sitt hemviste. Lillmatte och en kompis till henne, skulle möta upp där för gemensam uteritt. Det rör sig om en sträcka på 5 km, vi kom hela 1 km. Då gick jag på styltor. De dyrbara flingorna som jag och matte längtat efter hade nu packats under mina hovar så matte fick slå bort dem. Hon muttrade något ohörbart. Jag har nämligen inga sulor varvid snön packas under hoven. Detta eftersom jag har det lite besvärligt med hovröta och det måste bli kallt och snö innan jag får sulor. I vart fall blev det till att vända hem och matte fick gå. Hehe. Hon muttrade över detta också. Vad lätt det blev liksom. Jag är tillfreds.

I två dagar har mina hagkompisar sprungit benen av sig. Njaä, inte bokstavligen. Det har blåst som bara den. Dina, som är högst i rang, jagar bort oss hela tiden från en massa faror som lurar överallt där det blåser. Jag brukar titta lite fundersamt på henne och undra om hon har alla höstrån i stacken.  Alternativt alla hästar i stallet. Jag brukar ta skydd uppe på bergknallen men ibland jagar hon ner mig därifrån. Hon är högst i rang nämligen. Ja, jag har bytt hage och i denna är jag inte längre högst i rang. Nu har i alla fall dessa halvblod tappat varsin sko som ett resultat av allt springande. Så onödigt. Jag har dock mina fina skor kvar. Jag är nöjd.

Fast jag ropar sluta, fortsätter de att kuta!

Brella