Nu har fotografen och reportern varit här. Dock var de inte intresserade av mig utan bara av de luggslitna fjäderburna gaphalsarna. Vad är det som är så intressant med en stinkande, högljudd, fågel, egentligen? Nåväl, jag har ju min alldeles egen blogg. Jag får nöja mig med denna.

Jag är oerhört stark nu. Jag bär mig i traven och kan således trava mycket långsamt. Förut måste jag hålla tempo, snabb trav. Och eftersom jag har så korta ben blir denna tvåtaktsgångart mycket snabb för den som sitter på min rygg, upp, ner, upp, ner osv. Nu springer jag i långsam trav och det blir en mjuk och lugn rörelse för ryttaren. Jag är fantastiskt duktig. Jag är näst intill oövervinnerlig.

Nu ska jag träna galopp också för jag behöver bli starkare i den gångarten. Även här gillar jag att springa, fort. Men jag måste kunna gå långsamt också. Från början var det svårt att förstå. Jag vill vara först, jämt, i alla situationer. Handen på hjärtat - vem minns den som kommit på endast andra plats? Men här handlar det om bärighet, styrka och följsamhet. Jag tänker bli bäst - jag är en islandshäst. Detta är mitt motto.

Nu har jag varit ute och promenerat med mellanmatte. Det var skönt för jag gick lektion igår och slipper alltså träningsvärk idag pga att mellanmatte förbarmade sig över mig. Vi utbytte lite hemligheter hon och jag. Det var en gemytlig stund. Nu har hon pysslat om mig och det väntar middag i hagen. Undan, här kommer jag - på väg mot hövagnen med manen fladdrande, huvudet högburet och i en härligt vacker tölt!

Jag gör allt och lite till, för att slippa att stå still!

Brella

Det viskar bland träden, bakom mossor och sten

det är mörkt där, skogen vilar, och timman är sen

Jag lyssnar ut i kvällen, hör någon sucka lätt

något rör sig över gräset, ljudlöst, smekande, rakt över vår slätt

Tveksamt stannar jag  precis här, där jag är

för inget kan vara mer sagolikt än att få uppleva det här

Slöjor av dimma rör sig snabbt framför mig

månen lyser med en strimma och visar vägen till dig

Något öppnar sig och det jag upplever är stort

framför mig i dimman skymtar en öppning, kanske är det en port

Jag är ofattbart lycklig över att jag dit gick

jag har fått se min mormor för ett kort ögonblick

Brella

Nu börjas det. Förkylningstider säger de. Matte satt rätt som det var däruppe på min rygg med ett vitt papper i ansiktet och hon frustade som jag brukar göra. Jag tror dock inte att det var några spänningar som släppte hos henne. Snarare tvärtom. Hon tar i, med papperet i ansiktet, så att hon trycker till med benen. 

Idag har vi varit ute på tur i skog och mark och vi mötte några rådjur i skogen och tre älgar. Jag trodde att det var min vän Haldur, älgen från Funäsdalen, men vid närmare eftertanke kom jag på att det nog är lite långt att gå 32 mil med två kalvar. Dessutom måste han ha omvandlat sig till en älgko i sådana fall - och att det skulle förhålla sig på det sättet känner jag är en aning långsökt om än inte helt orimligt.

Det visade sig att det var Miriam med sina båda kalvar; Irra Hit och Irra Dit. De har klarat sig under älgjakten. Hera, jag och våra mattar, hälsade artigt på dem och lät dem gå över vägen. Jag anade dock en lite hostning från  Irra Dit och misstänker att hon har gått och dragit på sig en nostäppa. Troligtvis under de dagar när hon varit tvungen att stå fuktigt på något avlägset, oländigt ställe där hon sökt skydd under den tid älgjakten pågick.

För närvarande har jag fullt upp med att påminna mina vänner om att det är dags att ta den årliga influensasprutan. Jag har en tid hos doktorn om ett par veckor och ska då vaccineras. Då jag misstänker att mitt vaccin har minskat i effekt, använder jag för närvarande munskydd som en extra säkerhet. Nej, det har ännu ej gått ett helt år sedan den förra sprutan - men man kan aldrig vara så säker.

Husse har en halsduk som han är väldigt rädd om. När han kommer till stallet om kvällarna för att titta till mig, kramar han mig alltid innan han ska gå. Följaktligen hade jag, även ikväll, mitt huvd mot hans axel. Jag nafsade tag med mina framtänder i denna speciella halsduk. Drog försiktigt, och ljudlöst, av honom den och gömde den i höet. Sedan tittade jag på honom med mina oskyldiga bruna ögon och han anade ingenting. Jag hörde dock honom muttra till matte utanför stalldörren om huruvida hon hade sett hans halsduk eller inte.

Viruset hittar ingen skarv - för jag virade varv på varv!

Brella

Jag kan göra vacker hov. Jag kan dansa. Jag är världens vänligaste själ. Jag kan tala med gudarnas hästar. Jag kan, kan, kan - minsann. Jag är inte bitter.

Men vem väljer de att göra ett reportage om. En gammal meyers på 36 bast. Som lever på övertid, luggsliten och bedrövlig. Samt en undulat - en tandpetare. En amazon, 11 år gammal och ilsken som få, förutom mot kära matte eftersom han älskar henne. Och så min bäste fågelvän, aran Snyggesnygg. Men handen på hjärtat, han väger ett kilo och visst, han är en riktig flistugg, men vad mer kan han egentligen prestera? Ok, han sjunger rätt bra. Nej, jag är inte bitter.

Här står jag med blänkande hovar efter att mina ägare bytt ut mineralfodret mot ett mer effektivt. Med min blanka päls och mitt goda humör. Men uppenbarligen är vi hästar, förlåt, islandshästar, inte lika intressanta att fotografera och skriva om. De ska skriva om någon som kan tala. Det kan jag ju, med mitt kroppsspråk men det är bara matte som förstår. Jag är definitivt inte bitter.

Men, när reportern och fotografen kommer på tisdag, då ska jag stå i min rasthage och charmera dem. Jag ska minsann vara med på bild. Beslutsamhet är en dygd hos en fux med ambitioner. För jag är inte bitter. Jag gör istället något åt varje situation.

Fast jag gör allting rätt - blir jag brädad av en sprätt!!!

Brella

Du trodde inte att hästar kunde göra det? Annat än på cirkus eller i andra sammanhang, som är kopplade till avancerad träning? Då har du inte sett mig.

Tungmatte fick för sig att hon skulle läsa en bok, och en till samt ytterligare en som måste kompletteras med ännu en, ähum, det räcker nu vad?

I vart fall har hon har lärt sig en del om hur vi hästar - förlåt, islandshästar, fungerar. Vad som gör att vi följer vår ledare, vem som förtjänar den respekten från oss, med mera. Därefter började hon att träna mig. På ett mycket enkelt sätt men ändå konsekvent, vänligt och bestämt. Nu följer jag henne var hon än går i paddocken. Utan grimma och grimskaft, ingen som håller i mig.  Går hon framåt, går jag med henne. Stannar hon har jag stannat innan hennes kropp står helt stilla. Springer hon, gör jag likaså. Smyger hon, gör jag också det. Går hon i cirklar, serpentiner, följer jag henne - oavsett hastighet. Backar matte, backar jag - även i cirklar. Vi dansar.  

Detta ser onekligen lite lustigt ut, mina 350 kilo mot mattes knappa femtedel av min vikt - och hon har en sådan makt över en häst! Förlåt, islandshäst.

En ung människa som bor på gården, frågade en dag hur familjen egentligen gör med sina djur, när de får djuren att göra som de vill. Han hänvisade till papegojan Snyggesnygg till exempel, som släpper ifrån sig sina exkrementer på kommando, pratar meningar som han förstår fullt ut, rullar, sjunger. Eller, beträffande samma fågel, som leker i trappan i huset som vilket litet odygdigt barn som helst. Matte svarade att det var väldigt enkelt;  ett kryddmått mod, en tesked förstånd, en matsked tålamod och en stor traktorskopa kärlek.

Jag gör allt och lite till - när matte visar vad hon vill!

Brella

I vår hage vistas för närvarande fyra hästar, jag är högst i rang och följaktligen den som bestämmer, dvs. äter först, dricker först, hälsar först, bestämmer var de andra ska stå, när de får gå...ähum, ni förstår säkert.

Ikväll anlände Stormatte, även kallad Tungmatte (fast det vet hon inte, vi säger det bakom hennes rygg). Hon kom trallandes där i mörkret och klafsade runt i leran, stöp några gånger och använde ord som knappast är lämpliga att återge. Hon sjöng något, eller snarare kom ett oljud fram mellan hennes läppar. Hon ser lite dåligt, och mörker gör det knappast bättre, och därför tog det tid för henne att ta sig ner till oss. Men hon såg oss inte eftersom vi stod på andra sidan hövagnen. Förflyttade oss liksom sidledes i en gemensam rörelse bort från hennes rörelseriktning.

Mellanmatte ropade till henne och frågade vad hon höll på med. Hon svarade att hon inte hittade oss hästar. Och Mellanmatte gick då ned i hagen och sade; "men här är ju Brella".  Nej, oj, men herre Jesses. Vilka stora ögon du har, du är ju inte Brella. Du är en ko!"  

Tack för det. Jag skäms å hennes vägnar - över att hon trodde att kon var jag. Obeaktat det faktum att det var mörkt ute, det är ingen ursäkt. Jag anser att hon är i behov av glasögon, och detta tämligen omgående.

De gick och hämtade hjälp och kon föstes tillbaka till sin plats på andra sidan stängslet. Det händer mycket på en bondgård, även om kvällarna. Mitt ordspråk lyder dock; bättre en ko i hagen än två kor i stallet.

Ack och ve för en ko så lat - komma hit och ta vår mat!

Brella

Jag måste bara få berätta om när ett par av mina tvåbenta familjemedlemmar åkte söderut på en så kallad viloperiod.  

Mellanmatte är flygrädd. Hon skulle kliva på ett sådant där stålobjekt för vidare färd mot något varmt land (hur man nu kan komma på en sådan avskyvärd tanke, jag tänker främst på det här med värmen). Stormatte, tillika Tungmatte, betraktade henne och såg att hon var på väg att svimma eftersom ansiktsfärgen var alldeles grå och blicken stel. Tvåbeningsvärdinnor tog sig an flickstackaren och placerade henne i en stol. Det blev ett fasligt rabalder runt henne.

Nåväl, fram kom de till slut. Till Gran Canaria. De hade några varma dagar under vistelsen där, ack så förskräckligt.  

En dag fick de för sig att de skulle rida på Black Horses uppe i bergen i Puerto Rico. Hästarna visade sig vara vita (hur det kommer sig förtäljer inte historien). I vart fall, blev de tilldelade varsin häst, en blandning av arab och två andra hästraser som jag inte minns namnet på. Hästarna var beniga och muskulösa. Mellanmatte satte sig på sin häst och det gjorde de andra med. Nej, inte på Mellanmattes häst, utan på varsin. Dock stod inte Mellanmattes häst speciellt stilla, den liksom hoppade och studsade på plats. Sedan bar det iväg. Över vulkansten, vassa klippor och stenar som sköt upp som spjut från backen. Taggiga kaktusar överallt. Mellanmatte och Tungmatte satt förskräckta på sina hästar och klamrade sig fast i galoppen. Hoppades att det skulle ta slut snart. Klängde sig fast i manen, de få strån som fanns där, och hoppades för sitt liv att de inte skulle ramla av rakt ned på de sylvassa röda stenarna eller, för den delen, på de gråbruna och taggiga kaktusarna.

Samtliga turister överlevde turen, likaså gjorde mina familjemedlemmar. Dock var de uppskakade resten av dagen och kom sig liksom bara för att sitta, i solen, vid något fyrkantigt hål med illaluktande vatten (klor, tror jag det heter) resten av eftermiddagen, intagandes en stark och söt dryck, för att stärka sig efter dagens upplevelser.

Så kom slutligen den dag då det var dags för hemfärd mot kallare land. Mellanmatte hoppade in i flygplanet utan att verka nämnvärt besvärad. Tungmatte höjde frågande på ögonbrynen. Mellanmatte svarade att hade hon överlevt de där förbaskade hästarna och turen uppe i bergen, skulle hon minsann överleva i detta flygplan på vägen hem. Tänka sig, sådana känsloyttringar på grund av att ha ridit en helt vanlig häst, inte ens en islandshäst!

Det är aldrig riktigt lätt, att sitta i ett stålskelett!

Brella

Vilka fantastiska skogar, stigar och nivåskillnader. På vägen mot Grönängen, vandrade vi längs denna fantastiska led, jag och Stormatte, min vän Hera och trygga Helena,  vackra Najagg med underbara Camilla, samt lugna Myrra med mysiga Ellinor.

Det var grått ute, men vid något tillfälle lyste solen igenom molnen, med ett lite dimmigt ljus. Fuktdroppar hängde i luften och gjorde att det såg lite grått ut. Det ångade om våra kroppar. Vi vandrade över vattendrag, över broar och spångar. Hera, unghästen som endast är tre år gammal och som aldrig gått över en bro, (inte över en spång heller för den delen) gjorde det med den värdighet som tillstår ett förståndigt halvblod.

Efter en lång vandring nådde vi fram till Grönängen där flera vackra hästraser har sin boplats. Gården ägs av fantastiskt generösa och omtänksamma människor. Bland de finaste jag har träffat faktiskt. Vi blev parvis tilldelade fina hagar. Där vilade vi och åt av det gröna gräset som fortfarande fanns tillgängligt - trots att det är november. Under tiden fikade våra mattar med gårdens ägare och några andra, bland annat en riktig cowboy! Jaa, det var i sanning en äkta cowboy som satt där endast iförd T-shirt och skjorta samt hatt. Han frös inte ett dugg. Han skrattade muntert och berättade historier, rökandes en cigarr.    

Sällskapet pratade och skrattade om vartannat där borta i fikahörnan, omgivna av vackra, öppna hagar med betande hästar. Runt våra fötter sprang tuppar och kacklande höns. De ver verkligen speciella med vackra färger och de hade även rejält med fjädrar på fötterna varför det såg ut som om de bar på tofflor. 

Den hattbeklädda tvåbeningen skojade med de andra och föreslog att de skulle anta utmaningen och ställa upp i ett rally till sommaren i grannsocknen. Jag höjde huvudet när jag hörde detta. Jag såg det genast. Det vill säga, ljuset i mattes ögon. "En sträcka på tre mil? Inga problem för en islandshäst. Tävlingar efter vägen?", hörde jag henne säga. Den hattbeklädde, kluckade av återhållen munterhet och hans ögon spelade. Han hade värvat en till.

Nåväl, på vägen hem fick vi sällskap av en arab och en fjording och deras trevliga ägare. Matte och Helena gick till fots med mig och Hera. Vid det här laget, frös matte så att hon skakade. Hon är så klen. Först är hon varm, sedan är hon kall. Ingen ordning alls på hennes kroppstemperatur. Det är nog sannerligen inte enbart hennes stämband det är fel på. I vart fall blev hon varm eftersom hon har ett bra tempo. Det gillar jag. Att hon har ett bra tempo alltså.

Vi tog farväl av de andra hästarna. Jag ansåg att det var mycket trevligt att vara där varpå jag tjurade lite när jag skulle upp i transporten, framför allt när det anlände en till häst som hade seldon på sig och var under träning. Samtidigt som det sprang en hund på gården. Vem vill lämna en sådan gård? Men matte ger sig ju inte varpå hon hade lastat mig inom tre minuter.

I natt får ingen oss störa - jag och Hera är alldeles möra!  

Brella