Idag var jag och Stormatte ute och red. Vi skulle ta oss från punkt A till punkt B. Dvs. jag och matte startade från punkt A, från ena sidan skogen. Lillmatte och min vän Wilma, startade från punkt B på andra sidan skogen och vi skulle mötas på ungefär halva vägen. Men matte blev, som vanligt, osäker på vägen. Så vi fick ha telefonkontakt med Lillmatte och Wilma.

På skogsstigen kom Skogens Konung stövlandes genom skogen. Det var nämligen älgjakt idag över hela ön så dessa stackars långbenta, gråbruna varelser, sprang för brinnande livet från en plats till annan och försökte gömma sig. Jag blev lite rädd där ett tag att en kula skulle komma vinande eller, att de skulle se fel på mig och älgarna. Gör de regelbunda syntester tro? Nej, inte älgarna, utan jägarna förstås.

Ett och annat skott hördes, men jag blev aldrig rädd eftersom jag är en tuff häst och för dagen gul. Ja, jag hade reflexer lite här och där och matte hade en gul väst så vi såg ut som en enda stor kyckling. Och några sådana är det inte direkt status att skjuta om man är en jägare. Tänk er, senare på kvällen, när det ska skrävlas i skogskojan över de byten man fällt under dagen: -"Hörni, grabbar! Idag fällde jag en kyckling." (Jag kan höra skratten eka i skogsstugan, så att kaffekopparna välter på det rangliga bordet).  

Och här är jag,  I´m alive!

Efter ett tag träffade jag således Lillmatte och Wilma. Jag och Wilma har blivit riktiga vänner och kommer riktigt bra överens. Idag luktade vi på varann och det var ok. Vi sprang i alla gångarterna, jag även i pass.Vi taggade varann att hålla ett bra tempo och vi blev riktigt svettiga efter ett tag. Det var en underbar kylig och solig dag. Sedan bytte Stormatte och Lillmatte häst och Stormatte red hem på Wilma. Det är ok tycker jag, eftersom jag fick ha Lillmatte på ryggen. Hon är betydligt lättare än Stormatte. Jag har döpt om dem till Lättmatte och Tungmatte, men säg inget! Tungmatte blir liksom sur då. Jag kunde andas ut där ett tag, men värre var det för Wilma. Jag såg minsann hur hon liksom bet ihop när matte satte sig på ryggen, men givetvis låtsades hon som ingenting och stapplade iväg med sin börda.

Med sin börda på stenig mark, Wilma går där stolt och stark!

Brella

Jag läste precis boken "Badskumt" och höll på att sätta vattenhinken i halsen.

Det är många av de tvåbenta varelsernas vardagsprodukter, rengöringsmedel och mjukgörande krämer av alla de slag, som är giftiga. Undrar hur det är med mina egna egentligen. Nylanders hästkräm? Nej, den är nog rätt okej faktiskt.

I vart fall så innehåller exempelvis nagelförlängningspreparaten en massa giftiga kemikalier. Vad onödigt att hålla på med sådant kan man tycka. Och jesses, vad opraktiskt att ha långa naglar i stallet. Bakteriebomb också. Och...ähum, ursäkta. Detta räcker nog. Ni förstår ju ändå vad jag menar.

Hudkrämer innehåller ämnen som inte alls är bra. Och man har gjort undersökningar på personer som utsatts för hudkrämer och funnit en stor mängd olämpliga ämnen i deras blod, som, med mycket stor säkerhet, kopplas till just hudkrämer. Men usch och fy. Stackar dessa små mänskliga avkommor som smörjs in i tid och otid.

För att inte tala om våtservetter. Rena giftbomberna. Stackars barn!     

Och hårfärgningsmedlen. De är inte direkt gjorda av naturliga ingredienser som är oskadliga för kroppen. Nej, det är precis tvärtom. Det är inga bra medel alls. Matte har grått hår. Men säg inget. Hon är faktiskt riktigt gråhårig! Husse säger att matte ska sluta färga håret. Matte blir inte alls glad på honom då. Hon säger att det är lätt för honom att säga, som inte har ett enda grått hårstrå på sitt huvud. Husse är bra rolig han. Men jag håller med matte. Jag tycker att hon ska färga håret. Annars kommer hon att se ut att vara husses mormor istället för hans fru. Om någon skulle yppa en sådan sak, ja då får han det besvärligt, stackars husse.

Schampo, innehåller också en del skadliga ämnen. Man kan tvätta håret med ägg och vinäger har jag hört. Husse gör det. Han tycker att det går mycket bra. Det tycker inte matte. Hon anser att det luktar ägg i hela huset när han har tvättat håret. Matte gillar nämligen inte lukten av råa ägg. Och därmed gillar hon inte husse heller, åtminstone inte när han har tvättat håret med råa ägg. Hehe.   

Fabrikanterna går framåt med stora kliv - ibland riskerar de våra liv!

Brella

En tidig morgonritt med matte, solen lyser, himlen är klarblå. Luften är klart behaglig för en islandshäst, dvs. härligt kylig. Annat anser nog de andra hästarna. Dessa vänner som inte begriper sig på att anlägga en rejäl päls i tid. Men så står de där när det blir runt tio minus, huttrande och eländiga. Nej, vi islänningar, vi sätter päls, och en rejäl sådan redan nu. Inte sådant där fjun som de andra stackars krakarna lägger på sig. Som om de vore en kråka eller något liknande på sisådär 600 kilo.Ha, ha, ha. Vilken syn! 

I vart fall, så anländer vi husses och mattes bostadshus och jag får gå in i min favoritrasthage. Där, på baksidan av det gamla huset, har jag bra kontroll över vad som händer inne i huset. Får plötsligt se hur husse kommer med kaffekannan i högsta hugg. Så det vankas frukost minsann. Jag mumsar på ett långt grässtrå och förbereder mig på att de snart öppnar balkongdörren för att hiva ut en hårdbrödmacka till mig. Men så ser jag matte komma med fyra fåglar. Undulaten på huvudet, Meyern på vänstra axeln och Amazonen på den högra. På hennes högra hand sitter min favorit, Snyggingen Härje von Flistuggen, en ara på 4 år. Jag fångar skickligt upp ytterligare ett härligt ,långt, saftigt grässtrå och tuggar försiktigt njutningsfullt på delikatessen.

Undulaten verkar inte vara på sitt allra bästa humör. Han attackerar mattes fingrar. Eller leker hon med honom? Jag hör hur han liksom "smattrar" därinne. Ja, det låter så om de där små tandpetarna. Nåväl, han attackerar hennes händer och fingrar och matte skrattar åt honom. Så fångar hon upp honom i handen och pussar på honom. Plötsligt händer något med mattes läpp. Den far liksom ut på något sätt och matte skrattar inte alls längre. Fågeln har bitit sig fast i läppen och hon försöker att dra loss honom. Läppen är nu "förlängd" på något sätt. Matte grymtar något som inte lämpar sig att återge i detta forum. Till slut får hon fågeln att släppa greppet om hennes läpp. Husse skrattar hysteriskt. Matte ser inte lika glad ut, vare sig på husse eller på fågeln. Den senare släpper hon med en handrörelse i luften. Han  flaxar iväg och landar på sin sittpinne och ropar " Pussa på Pippiiiiidiiiiiiiiii!!!!"  Hahaha, jag kluckar där jag står och tänker att det bor mycket mod och odygdigheter i den där lilla tandpetaren. Själv är jag alltid ordentlig och...se där. Det lönar sig. Där kom mitt hårdbröd farande genom balkongdörrens öppning.

På en fågel, aldrig lita  - den kan genast börja bita!

Brellis

Jaha. Nu har det hänt igen.

Matte kom till stallet runt 19:30-tiden ikväll och undrade om jag ville gå ut i skogen en sväng. Javisst, tänkte jag. Kan vara skönt att sträcka på benen. Dessutom blir det troligen endast skritt eftersom det vore en aning dumdristigt att begära en högre gångart med tanke på mörkret och det våta underlaget. Så det torde bli en angenäm, stillsam, ridtur tänkte jag.

Så vi gick in i skogen, trampade på en mjuk och skön stig. Inte ett ljud hördes i mörkret. Möjligtvis prasslade det lite i de nedfallna löven. Träden stod tätt omkring oss. Vi hade gått en bra stund, eller åtminstone jag, matte latade sig på min rygg. Så hör jag henne säga. "Brella, det här verkar inte vara rätt väg. Det är för mycket nedfallna träd här. Jag känner inte igen mig. Nä, minsann, det gör jag inte." Vidare forsatte matte sin monolog till mig. "Så nu får du välja, Brella. Antingen vänder vi om och går samma väg tillbaka och det tar en stund. Eller så får du hitta vägen hem." Suck, tänkte jag. Inte nu igen. Det var nämligen inte första gången kära matte inte hittade vägen hem (förra gången var efter en ridlektion ute i Hörningsholm). Tja tänkte jag. Jag får väl undsätta oss båda. Matte har lite dålig syn på sina ögon, det vet jag och jag vet också att det är medfött. Jag tror dock inte att det enbart är hennes ögon det är fel på. Hon verkar höra dåligt också. Den slutsatsen har jag dragit av att hon inte hörde bäcken i ravinen. Då skulle hon nämligen tämligen omgående kunnat konstatera, och vara relativt säker på, att vi var på rätt väg hem. Men nu gjorde hon inte det. Hon börjar bli gammal, kära matte. Är ju mormor och allt.

Så jag gick helt sonika i den riktning som innebar den kortaste vägen hem. Ändå blev det en lite längre väg än vad jag hade tänkt från början, tack vare att matte hade missat rätt stig. När vi närmade oss stallet, var matte alldeles salig, på det sätt hon blir när jag gör något bra. Som om jag vore oerhört sagolikt fantastisk. Jag tittade lite skeptiskt på henne och frustade lite diskret och kanske en aning generat. Skulle det där vara någon konst? Men så insåg jag att här vankades, inte bara 1 dl kraftfoder, utan jag skulle nog bli bjuden på 1 dl havre också. Matte är snål nämligen. Jag får enbart grovfoder, hö således. Och bara en aptitretare av kraftfoder. Detta för att jag ska förbli smal. Det är därför det är så många som undrar om jag verkligen är en islandshäst. För fanken, ja! Vad annars? Ähum. Där lät jag känslorna fara iväg med mig. Nåväl, jag fick i alla fall havre så det var verkligen värt lite pjåsk och annat trams från mattes sida. Och nu får jag stå på boxvila inatt. Skönt. Jag har enbart haft en enda vilodag  denna vecka. Så det ska bli skönt att stå inomhus inatt.

Jag fick gå en extra mil, för att matte är senil!    

Godnatt,

Brella