När jag vände på huvudet stod den Förskräcklige där. Ni vet den där haggrannen som jag precis blivit av med!

Plötsligt stod han där och mitt hjärta stannade och höet fastnade i halsen. Men vid närmare betraktelse såg jag att det inte var han. Det var min vän Hera. Men i motljuset liknade hon honom och hon gjorde en rörelse som liknade de han brukar göra. De är ju släkt, varför det kanske inte är så kontstigt att de har vissa likheter.

Men den Förskräcklige har ännu ej kommit tillbaka och jag tror inte att jag är ensam om att uppskatta detta.

Ännu har jag en tidsfrist - innan det blir urtrist!

Brella

Min vän "Kompisen". Foto, fantastiskt duktiga mellanmatte.

Brella

Hjälp. Det är varmt. Varför uppfann F.I (nej, det står inte för "Finansinspektionen" utan för "Fader lslandshäst")inte en dragkedja till detta värmande håriga fodral? Jag fäller och fäller men det märks inte. Mitt hovskägg är ljust och mjukt. Och långt och omfattande.

Jag är varm. Så fort jag rör mig svettas jag. Jag står därför oftast uppe på min häll, eftersom det fläktar ganska bra där. Det är den mest vindutsatta delen av hagen.

Det är lugnt och skönt sedan den där odågan till häst, som jag berättat om vid ett tidigare tillfälle, fick förflyttas till en tränare en bit utanför vår stad. Jag är nöjd.

Solen tittar fram titt som tätt, solar mig fastän det blir alldeles hett!

Brella

Vi kan förmedla ett budskap utan ord. Det kan matte med. Hon pratar inte så mycket med mig. Jag tittar uppmärksamt på var jag har henne, minsta rörelse ser jag. Vill hon att jag flyttar mig så gör jag det. Hon är min ledare. Men nu är hon sjuk. Så idag tog husse hand om mig. Han är lite mer pratsam men det är ingen större skillnad mellan dessa två.

Han tog mig hem till matte. Hon öppnade dörren med blanka ögon. Oj, vad glad hon såg ut. -"Jag ska hämta en morot" sa hon och trasslade iväg in till köket. Efter ett ögonblick kom hon tillbaka med en saftig och härligt orange morot. Hon lade lugnt sin hand över min kind. -"Gå in nu innan du blir kall" sa husse.

Hon smekte mig mjukt över halsen och framförde ett löfte om att snart komma bort till mig. Det hoppas jag verkligen att hon gör snart. Jag saknar våra långa, härliga, kvällsturer

Matte är för tillfället en aning klen, själv springer jag på starka ben!

Brella

Igår kväll vandrade vi längs ravinen, matte och jag. Hörde vattnet porla under istäcket på sin färd ned mot havet. Ett decimetertjockt snötäcke dämpade ljudet ett aning, men rörelsen från vattnet hördes ändå tydligt.

Jag uppfattade små lätta steg utefter ravinkanten. Matte uppmärksammade inte stegen.Eller gjorde hon det? Jag iakttog henne uppmärksamt. Men hon såg lugn ut. Tillfreds. Hennes ögon glittrade. 

Jag vände på huvudet och där var det. En antydan till rörelse försiktigt mellan träden. -"Kom nu Brella", sa matte lugnt. Vi ska inte stanna här längre än nödvändigt.

Jag tror att något obestämbart var nyfiket på oss. För när jag gick en promenad med husse idag, rörde det sig runt en björk. Se själv.

Bakom björken kikar den fram av nyfikenhet, det är min och husses hemlighet!

Brella   

Vilken härlig kvällstur det blev igår! Över förväntan faktiskt. Jag vet att matte hade planerat en lång skrittur på ca 2 h, men eftersom stallägaren skulle rida ut på en av sina hästar, gjorde de sällskap. Den hästen skulle gå i tempo den dagen. Vilket innebar att även jag fick göra det. Vilken lycka! Jag hade kunnat ha ännu mer tempo, men vi måste visa hänsyn till varandra varför jag fick nöja mig med det tempo som tilläts.

Nu håller matte på att svälta mig igen. Nu får jag en liten tuss hö på natten och en massa halm av mycket fin kvalitet. Problemet är att jag definitivt inte gillar halm och detta oavsett kvalitet. Jag nagelfar boxen för att hitta det minsta höstrå. Jag lämnar inte en enda rest, men halmen, den äter jag endast när magen knorrar något alltdeles fruktansvärt.

Matte anser att jag blivit lite kraftigare över magen. Jag anser att jag har muskler och försöker visa henne det, men hon begriper sig inte på sådant där. Hon skrattar bara åt mig och säger att jag får nöja mig med att gå på fri tillgång hela dagarna. Jag vill ju äta hela tiden, även de flesta timmar nattetid.

Av höet lämnar jag ingen rest,  men halmen smakar riktig pest!

Brella

Jag springer på lätta hovar. Det är alldeles mörkt och tyst runt omkring oss. Ljuset från en pannlampa är den enda ljuskällan rakt framför mig. Jag har min matte på ryggen, hon sitter stadigt och lugnt där. Hon sätter mer tyngd över min rygg och jag slår om till tölt. Jag liksom "rinner" fram på vägen. Inga studsar, inga kantiga rörelser, jag flyter fram.

Jag har energi. På en liten stund har vi avverkat 2,5 km och är redan framme vid kyrkan. Vi hälsar på kvinnan som vilar där, längs naturstigen. Hon gillar mig. Vi får nog inte gå här, eller snarare får nog inte jag gå här. Om de fick se en häst vid denna plats skulle de nog bli arga. Men personen vi besöker älskar hästar, de var hennes liv. Jag är alldeles övertygad om att hon verkligen uppskattar mina besök. Matte pratar med henne och säger att det var synd att vi aldrig hann rida tillsammans.

Vi fortsätter förbi farfar och in i skogen. Mattes lampa har slutat fungera vid det här laget så det blir alldeles mörkt. Men jag ser bra ändå. Leder matte tryggt och säkert hem igen.

Står i boxen och min päls är blöt av svett. Matte lägger över en härlig gammal filt som har bra uppsugningsförmåga. Jag får vitaminer, mineraler och en dl müsli. Och hö. Hon tar av mig filten och borstar mig noggrant. Säger godnatt.

Sköna kvällar springar jag runt sten och stock, allt för att inte magen ska bli alltför tjock!

Brella