Jag springer på lätta hovar. Det är alldeles mörkt och tyst runt omkring oss. Ljuset från en pannlampa är den enda ljuskällan rakt framför mig. Jag har min matte på ryggen, hon sitter stadigt och lugnt där. Hon sätter mer tyngd över min rygg och jag slår om till tölt. Jag liksom "rinner" fram på vägen. Inga studsar, inga kantiga rörelser, jag flyter fram.

Jag har energi. På en liten stund har vi avverkat 2,5 km och är redan framme vid kyrkan. Vi hälsar på kvinnan som vilar där, längs naturstigen. Hon gillar mig. Vi får nog inte gå här, eller snarare får nog inte jag gå här. Om de fick se en häst vid denna plats skulle de nog bli arga. Men personen vi besöker älskar hästar, de var hennes liv. Jag är alldeles övertygad om att hon verkligen uppskattar mina besök. Matte pratar med henne och säger att det var synd att vi aldrig hann rida tillsammans.

Vi fortsätter förbi farfar och in i skogen. Mattes lampa har slutat fungera vid det här laget så det blir alldeles mörkt. Men jag ser bra ändå. Leder matte tryggt och säkert hem igen.

Står i boxen och min päls är blöt av svett. Matte lägger över en härlig gammal filt som har bra uppsugningsförmåga. Jag får vitaminer, mineraler och en dl müsli. Och hö. Hon tar av mig filten och borstar mig noggrant. Säger godnatt.

Sköna kvällar springar jag runt sten och stock, allt för att inte magen ska bli alltför tjock!

Brella