När jag vände på huvudet stod den Förskräcklige där. Ni vet den där haggrannen som jag precis blivit av med!

Plötsligt stod han där och mitt hjärta stannade och höet fastnade i halsen. Men vid närmare betraktelse såg jag att det inte var han. Det var min vän Hera. Men i motljuset liknade hon honom och hon gjorde en rörelse som liknade de han brukar göra. De är ju släkt, varför det kanske inte är så kontstigt att de har vissa likheter.

Men den Förskräcklige har ännu ej kommit tillbaka och jag tror inte att jag är ensam om att uppskatta detta.

Ännu har jag en tidsfrist - innan det blir urtrist!

Brella