Igår kväll vandrade vi längs ravinen, matte och jag. Hörde vattnet porla under istäcket på sin färd ned mot havet. Ett decimetertjockt snötäcke dämpade ljudet ett aning, men rörelsen från vattnet hördes ändå tydligt.

Jag uppfattade små lätta steg utefter ravinkanten. Matte uppmärksammade inte stegen.Eller gjorde hon det? Jag iakttog henne uppmärksamt. Men hon såg lugn ut. Tillfreds. Hennes ögon glittrade. 

Jag vände på huvudet och där var det. En antydan till rörelse försiktigt mellan träden. -"Kom nu Brella", sa matte lugnt. Vi ska inte stanna här längre än nödvändigt.

Jag tror att något obestämbart var nyfiket på oss. För när jag gick en promenad med husse idag, rörde det sig runt en björk. Se själv.

Bakom björken kikar den fram av nyfikenhet, det är min och husses hemlighet!

Brella