Just nu har jag ett schabrak med orange löv på beige botten. Ursnyggt höstmode för den modemedvetne hästen.

Hej.

Den här bloggen handlar om mig och min, bitvis, något annorlunda familj.

Jag är en islandshäst, ja, du vet, en sådan där häst som är lite kortväxt, envis, trevlig, orädd och vars förfäder levt skyddade på Island under många, många år. Andra hästar är bara hästar, men jag är således en islandshäst. Det är skillnad det. Som hämtad från sagorna. Det tycker i alla fall min matte. Hon är lite stollig. Anser att jag är vackrast på jorden. Men hur många fuxar finns det egentligen? Vi är väldigt vanliga. Ok, jag vet. Jag är fin, med min flerfärgade svans, lång och tät, min vackra, ljusa, man och min permanentade pannlugg. Hehe. Många tror att den är permanentad och matte har svårt att förklara att den bara är så där. Av naturen. Du förstår ju själv vad fjolligt det låter att permanenta en häst. Jag slår vad om att någon verkligen tror att min matte har gjort det. För det skulle hon kunna göra. Eftersom hon gör allt för mig. Men faktum är att min pannlugg utformades på detta sätt av naturen.

I vart fall så är jag alltså en islandshäst. Jag blir inte rädd när jag är ute och springer och någon plötsligt har fått för sig att byta sin gula postlåda mot en blå. Jag blir inte rädd när det ligger en festis på en sten, där det inte låg någon förut. Möjligen mossa, men ingen festis. Vad nu en festis har på en sten att göra. Men du vet, människan gillar att släpa med sig godsaker ut i naturen, men glömmer liksom att ta med sig förpackningen hem igen, stackarn. Detta fastän förpackningen är betydligt lättare när innehållet försvunnit. Jag har aldrig förstått det där. Nåväl, jag är i alla fall en islandshäst oavsett festis på stenar eller inte. Jag blir inte rädd för att en skidåkare dyker upp bakom ett träd och jag börjar följaktligen inte att bralla runt med fara för omgivningen, som vissa av mina stallkompisar gör. Men jag är inte så lång. Vilket gör att när någon lång trevlig människa rider på mig, ser det lite komiskt ut. Nästan som om benen når marken. Jag får skägg under hakan på vintern eftersom jag har en härligt varm päls. Då ser jag rolig ut tycker matte. som en stor lurvig hund. Överdrivet,anser jag.

I vart fall handlar den här bloggen om mig. Mina starka sidor, mina svaga, vad jag lär matte och vad hon anser sig lära mig. Mina åkommor och tips och idéer - de flesta mina, märk väl.