Tänka sig att jag ska få stå en vecka på vila, på en fäbovall till sommaren. Där uppe, så nära molnen, så högt som man kan komma i fjällen. Om det åskar kan jag nästan vidröra Tors fot.

Däruppe finns resterna av ett mycket gammalt träd, som har sett mången mansålder. Berömt för sin högaktningsvärda ålder. Och inte långt därifrån, fiskhålsgraven, där den unika rödingen lever sedan årtusenden tillbaka. Skyddad i sin miljö från föroreningar och människans påverkan. Denna lilla fisk blir som längst, dryga tolv centimeter, vid 9 års ålder.

Liksom islandhästen är denna röding unik. Den har behållit sina ursprungliga egenskaper. Anpassat sig till sin levnadsmiljö. En unik art. Både islandshästen och denna röding, är småväxta i förhållande till sina artfränder. Men ack, vilka fantastiska egenskaper vi besitter, fisk likväl som häst.

 Unika fjäll. Bland andra Funäsdalen i vackra Härjedalen....7 månader kvar....snart är jag där.

Var och varannan kväll, har jag blicken mot detta vackra fjäll.

Brella

Vi står och vaktar i omgångar. Om det finns något därute i mörkret upptäcker vi det innan det är för sent.

Matte kommer fram till mig, smeker mig över ryggen. Undrar varför jag står alldeles stilla och tittar rakt in i skogen. -Sover du Brellzor? frågar hon mig. Jag vänder en aning på huvudet, fokuserad på det okända därute men ett öga är vänt mot matte. Jag ryser lite. Sover?

Något rör sig lätt, snabbt - där, strax bakom träden. En liksom svepande rörelse. Det kan vara vår vän ungräven. Men det kan lika gärna vara ett större, kraftfullare djur. Det gäller att hålla vakt.

Här i mörkret står jag, spänd och på min vakt

någon tänker stilla sin hunger, någon som är ute på jakt

Jag hör smidiga steg och lätta andetag

mina vänner betar vidare, obekymrat och med välbehag

Omedvetna om att fara väntar, att någon lurpassar på oss

Om de biter sig fast, blir det svårt att komma loss

I över femtio miljoner år har vi varit bytesdjur

den som klarar sig gör det av skicklighet -  vi gör det inte av tur

Hör mattes mjuka stämma och hon ber mig vända om

lugn och trygg, frambringande mjuka ljud och hon ropar "kom"

Sakta vänder jag mig bort, vänd från mörka skogen

den timman hade ännu inte kommit, var inte riktigt mogen

Matte är min ledare och jag följer henne vartän hon gå

så - vem du än är, du får kvar i mörkret stå

Brella

Jag rotade fram en gammal bild från i somras, där jag tar en tupplur tillsammans med min käre husse. Jag måste bara dela med mig av den.

Kanske ta sig en blund, eller bara vila en stund!

Brella

Igår kväll var det alldeles stjärnklart. Ingen dimma, skönt. Jag gick med mina ägare längs den lilla grusväg som leder till paddocken. Det ligger en liten gul stuga efter denna lilla sträcka. Jag vänder alltid min blick mot det lilla huset. Det gula huset, med den lilla gården med alla äppelträd och på hösten alla dessa underbara äpplen. Nu var det mörkt ute, endast månen lyste alldeles ovanför stugan, snett till vänster om stugtaket, vit och klar.  Stugan såg lite övergiven ut, den såg även lite trött ut, med den gula färgen som börjar bli lite matt på vissa ställen. Stugan är ändå vacker. På sitt sätt.

Jag undrar vem som bor där inne. För inte kan väl en så fin, gammal stuga, stå obebodd? Det lyser en lampa i köksfönstret och den släcks aldrig. Jag känner mig trygg i närheten av detta lilla hus. Det andas av harmoni och svunna tider. När husfolket uträttade sysslor framför elden i den öppna spisen. När de åt sin kvällsvard, efter att först ha utfodrat kreaturen i ladugården. När de fick slita ont om dagarna och äntligen komma till ro om kvällarna. När det berättades sagor och historier som var spännande både för vuxna och barn. En oändlig gemenskap och där alla hade sin roll för att vardagen skulle fungera. Det är nog ett lyckligt hus. Denna gula lilla stuga.

Ibland ser jag, men endast jag, hur de gamla bomullsgardinerna rör sig lätt, som om de viks undan en kort sekund. Kanske drar det lite i stugan, eller kanske inte. Ibland hör jag en stol som dras fram. Kanske är det fönsterluckorna som rör sig, kanske inte. Ibland ser det ut som en liten punkt av imma på fönsterglaset. Kanske är det lite fuktigt där inne, kanske inte.

Över stugan en liten stund - lyser månen klar och rund!

Brella

Undrar vad man ska ha all den här pälsen till när det aldrig blir kallt någon gång. Tänk dig, att  du köper en fin dunjacka. En ursnygg jacka gjord på de förfärliga fjäderbeklädda varelserna som bor i min familj. Nej, förlåt, jag skojade bara. Nåväl, du köper den snyggaste och varmaste dunjackan och bara längtar efter att få ta på dig den. Men kylan kommer aldrig, så jackan bara ligger där. Men jag kan inte göra så med min päls. Vadå göra? Jag menar förstås, jag kan inte vänta med att ta på pälsen, den sitter liksom redan där. Jag kan heller inte dra i en dragkedja och krypa ur pälsen och lägga den åt sidan. Den sitter liksom där den sitter. Och det är varmt. Det är förfärligt varmt.

Jag vill ha massor av snö och is - inga centimeter utan metervis!

Brella

Igår kväll hjälpte jag husse att få den minsta tvåbeningen i familjen att komma till ro. Vi hade ett gott samarbete, husse och jag. Jag vaggade och husse sjöng. Jag vet inte vilket av de olika momenten som fungerade bäst, sången eller vaggandet. Jag kan inte direkt påstå att det var någon skönsång som han presterade. Alla kan sjunga, men nödvändigtvis inte bra. Olika äro stämbanden. Annars skulle denna effekt av falsett ej kunna uppnås. Nåväl, somnade, gjorde den lille telningen i varje fall. Han verkar heller inte ha tagit nämnvärd skada av sången. Ett inlägg, videofilm, kommer vid senare tidpunkt. Av tekniska skäl är jag tvungen att skjuta upp publiceringen av denna. Var uppmärksam på vaggans konstruktion som passar alldeles utmärkt för en hästhov....som sagt, film kommer inom kort.

Lillen somnade med en gång - fastän husse sjöng en falsettsång!

Brella

Nu har fotografen och reportern varit här. Dock var de inte intresserade av mig utan bara av de luggslitna fjäderburna gaphalsarna. Vad är det som är så intressant med en stinkande, högljudd, fågel, egentligen? Nåväl, jag har ju min alldeles egen blogg. Jag får nöja mig med denna.

Jag är oerhört stark nu. Jag bär mig i traven och kan således trava mycket långsamt. Förut måste jag hålla tempo, snabb trav. Och eftersom jag har så korta ben blir denna tvåtaktsgångart mycket snabb för den som sitter på min rygg, upp, ner, upp, ner osv. Nu springer jag i långsam trav och det blir en mjuk och lugn rörelse för ryttaren. Jag är fantastiskt duktig. Jag är näst intill oövervinnerlig.

Nu ska jag träna galopp också för jag behöver bli starkare i den gångarten. Även här gillar jag att springa, fort. Men jag måste kunna gå långsamt också. Från början var det svårt att förstå. Jag vill vara först, jämt, i alla situationer. Handen på hjärtat - vem minns den som kommit på endast andra plats? Men här handlar det om bärighet, styrka och följsamhet. Jag tänker bli bäst - jag är en islandshäst. Detta är mitt motto.

Nu har jag varit ute och promenerat med mellanmatte. Det var skönt för jag gick lektion igår och slipper alltså träningsvärk idag pga att mellanmatte förbarmade sig över mig. Vi utbytte lite hemligheter hon och jag. Det var en gemytlig stund. Nu har hon pysslat om mig och det väntar middag i hagen. Undan, här kommer jag - på väg mot hövagnen med manen fladdrande, huvudet högburet och i en härligt vacker tölt!

Jag gör allt och lite till, för att slippa att stå still!

Brella

Det viskar bland träden, bakom mossor och sten

det är mörkt där, skogen vilar, och timman är sen

Jag lyssnar ut i kvällen, hör någon sucka lätt

något rör sig över gräset, ljudlöst, smekande, rakt över vår slätt

Tveksamt stannar jag  precis här, där jag är

för inget kan vara mer sagolikt än att få uppleva det här

Slöjor av dimma rör sig snabbt framför mig

månen lyser med en strimma och visar vägen till dig

Något öppnar sig och det jag upplever är stort

framför mig i dimman skymtar en öppning, kanske är det en port

Jag är ofattbart lycklig över att jag dit gick

jag har fått se min mormor för ett kort ögonblick

Brella