....finns en bit upp i Grönviken. Denna avskilda plats där mången pälsbeklädd fyrbent varelse funnit sitt öde och vandrat vidare mot de sälla jaktmarkerna. Jag kände närvaron av dem.

Nåväl, där var i alla fall några fina galoppsträckor. Jag och min vän Hera, ett halvblod, satte fart uppför en härlig traktorväg med varsin ryttare på ryggen. Jag först men efter ett tag knappade Hera in på mig och det berodde förstås på hennes långa ben. Jag gasade lite till och låg först igen, men så kom Hera ikapp igen. Det berodde ju på sadelväskorna förstås. Jag bar ju förutom på Tungmatte, även på dem. Sedan var vi jämsides och kanske hon låg en mule före. Det berodde ju förstås på att hon är 6 år yngre än jag.

I vart fall, gick vi långa härliga sträckor i skritt, ökade ibland till trav. Både jag och Hera kinkade lite vid olika vattendrag, eller så tog vi ett rejält skutt över så att någon av mattarna, som ansåg hindret vara obetydligt och följaktligen inte riktigt beredda på vår reaktion, hamnade på sniskan på vår rygg. Vi tittade på varann, jag och Hera, och frustade av återhållsam munterhet.  

Jag och Hera totalvägrade vid ett tillfälle att gå över en riktig sumpmark.Fy, för våra mattar. De tänkte dränka oss där. Under detta survatten fanns med största sannolikhet ett hål som sträckte sig ända ner till Kina. Så vi stod där, rörde oss inte en tum. Då kom min matte på att hon skulle kliva av. Och döm om min förvåning när hon inte försvann i vattendraget - däremot gick hon på vattnet! Hon sa åt mig att göra detsamma och då gjorde jag det. Matte å sin sida trodde att jag skulle fortsätta att tjura, och när det inte blev något motstånd i tyglarna, ramlade hon. Rakt i sumpvattnet.

Haha, vad komiskt det såg ut. Det tyckte inte matte. Men hon blev inte arg, det blir hon ytterst sällan. Fråga husse. Vid närmare eftertanke..... gör inte det. Ähum. I vart fall, blir hon mycket sällan arg på mig, hon höjer inte ens rösten. Nu tittade matte på mig och sa att jag var duktig som tagit ett steg framåt. Efter kom Hera och hennes matte och till slut hade vi, fantastiska djur, tagit oss förbi detta hinder.

Därefter klättrade vi på klippor med vit mossa. Det är en intressant upplevelse varje gång att ha med sig en annan hästras och se att de kan gå i en sådan oländig terräng. Jag trodde att det bara var vi islandshästar som kunde gå på sådan ojämn mark utan att snubbla, men uppenbarligen inte. Men min vän Hera är en tuff dam, bara tre år gammal och inte rädd för nästan någonting alls och mycket stadig på foten, förlåt, hoven. Jag tror att hon är en islandshäst. Hon har säkerligen bara gjort en benförlängning. 

På stadiga ben på ojämn mark och i lera, går min starka och modiga vän, Hera!

Brella

Hahahaha. Jag har gjort det igen. Imponerat på grannarna.

Nu trodde de att det var en skyskrapa som kom åkande på den ojämna traktorvägen utanför stallet. Ja, men jag vet. Herre Jesses, jag är väl inte född bakom en traktorvagn - eller är jag det? Ähum. Måste kolla detta. 

Jag vet, skyskrapor har inga hjul och åker inte runt någonstans. Om det inte är jordbävning förstås. Ja just det. Då åker de. Minsann.

Det jag skulle berätta, var att grannarna kom gående i kvällsmörkret och sa:

- "Oj, oj, vad vi funderade över vad det var som kom åkandes, som är så där högt - och så är det ni. Vad ni syns bra".

Jag sträckte på mig minsann. Jag var så grann och fin med blinkande ljus i svansen, blinkande ljus på bogen och reflexer på benen, runt bogen, i pannluggen och matte blinkade ikapp med mig. Du och jag Alfred. Du och jag matte.

Vem av oss som blinkade mest vet jag inte. Men jag måste erkänna så där i efterhand, att jag först skämdes när jag gick ut ur stallet. Såg nämligen ut som en vandrande julgran eller kanske snarare ett väldekorerat men billigt skyltfönster på julskyltningen. Men nu, med så här goda ord från grannarna, kände jag mig vacker, förståndig och fullt synlig.

Tänk om tvåbeningarna kunde lära sig bära reflexer, framför allt när de vistas ute på vägarna. Jag vet att matte svär, ve och förb¤#^, hoppsan. Vi tar det där i ett annat forum.

Nåväl, initialt var det där med reflexerna min idé. Jag har nämligen ett oerhört gott omdöme och matte lär sig av mig hela tiden.

Kom ihåg - jag är alltid bäst, jag är en islandshäst!  

Brella

Det bor massor av skogstroll på vår ö. Jag vet det eftersom jag vistades i skogen med Stormatte igår kväll.

Två timmar vistades vi i totalt mörker, bland nedfallna träd, raviner och gamla kalkbrott. Det blåste ganska mycket varför träden rörde oroväckande på sig och gav ifrån sig klagande ljud. Det prasslade i de torra löven och knakade i grenarna som jag trampade på. Plötsligt fick jag och matte i mörkret syn på 5 par glimmande ögon i en skogsglänta. Jag stannade avvaktande men matte sa åt mig att gå vidare. Rumpnissar och skogsdvärgar.

Lite längre bort kom vi fram till en äng där frosten tidigare hade legat som ett vitt pudertäcke. I gräset syntes små ljuspunkter som blänkte till, flertalet ögon men ingen kropp. Ögonen lyste i mörkret, uppmärksamt, varnande? Rumpnissar och skogsdvärgar.

Det är oerhört spännande att vara ute med matte på skogspromenad. Hon verkar inte ett dugg ängslig, trots att hon, även igår, inte hittade hem. Men jag hör hennes lugna röst där uppe på min rygg. Hon är mystisk, lugn, tystlåten och hennes ögon glittrar. Hon är säkert ett mellanting mellan rumpnisse och skogsdvärg!   

Jag är matte alltid trogen, lotsar henne fram ur skogen!

Brella

Jag kan konstatera att tvåbenta varelser äter en avsevärt liten mängd hö.  Själv använder jag, av dygnets 24 timmar, 18 timmar åt att äta hö. Människan äter kanske 4 gånger om dagen och totalt i 2 timmar. Men inget hö. Sicket tråkigt liv minsann.

Jag tänker på berget med sopor efter en enda individ under en månad. Alla plastförpackningar, påsar som bröd legat i, margarinförpackningar, smörgåspåläggsförpackningar, mjölkförpackningar, kakburkar, plastfolie, tomflaskor - oj listan blev lång. Var gör de av alla dessa avfallsprodukter, egentligen?

 Nej, det är bättre med hö vet jag. Varför gjorde sig tvåbeningen av med blindtarmen? Eller åtminstone reducerade den till en näst intill obefintlig rest... onödigt kan tyckas. Fast människan kanske inte åt hö innan heller. Dvs. när de hade en blindtarm som de inte behövde gå runt och skämmas för. De kanske åt rötter och nötter? Men så förskräckligt äckligt - nu får jag eksem bara av att tänka orden (så jag säger dem inte igen). Det kliar.

Nej, men se där, man fyller på minsann. Mina filosofiska tankar får ligga i vila så länge, här vankas nämligen hö. :-)

På denna saglikt vackra ö,  finns mycket saftligt och näringsrikt hö!

Brella

Idag är det den skönaste tisdagen på länge. Tungmatte (säg inget om att jag kallar henne så) red inte lektion igår, eftersom hon är i stora Hovstaden. Det gjorde istället Lättmatte och som ni förstår, har jag inte samma träningsvärk idag. Lättmatte, tillika Lillmatte, har nämligen en avsevärt mindre kroppsmassa än den förstnämnda.

Nåväl. Nu börjar Tungmatte i alla fall att lära sig något. Det har tagit tid men som ursäkt kan nämnas att hon är ganska gammal. Nu kan hon få mig att gå i form i skritt. Jag kämpar emot i traven och främst i galoppen eftersom jag anser att det ser en aning fånigt ut. Jag är en islandshäst och vår man och pannlugg ska röra sig på ett visst sätt, att likna vid en böljande rörelse, och det blir inte samma effekt om vi går i så kallad, form. 

Jag är en fantastisk töltare, åtminstone ur mitt eget perspektiv. Matte anser inte det. Hon tycker att jag drar iväg i en konstig gångart emellanåt som är likvärdig galopp vad gäller hastigheten (ingen återhållsam galopp således, sådant ägnar inte jag mig åt). Hon säger, nej, inte så där. Och tar ner mig i skritt, upp i trav och sedan vill hon att jag slår om till tölt och så blir det som det blir. Ner i skritt igen och ....pust. Nu har hon dock förstått att hon får in mig i gångarten pass, inte tölt. Varpå Tungmatte är avsevärt stolt och nästan på gränsen till mallig faktiskt. Hon struttar runt och ser allmänt fånig ut över sin prestation. Som om det är hon som gör jobbet. Hon kan ju inte passa. Utan häst, förlåt islandshäst, skulle hon vare sig kunna tölta eller passa.

Men ovanstående är inte det värsta. Det är när Tungmatte sjunger från min rygg. När hon är lycklig, när hon vill att älgjägarna ska höra henne, när hon vill lugna ner sig själv. Det låter förskräckligt. Det måste vara något fel på hennes stämband. Något allvarligt fel.  

Jag får fång av mattes sång!

Brella

    Hipp hipp hurra. Idag firar matte och husse sin 24:e bröllopsdag.  GRATTIS från er Brella  

Tog en paus från mitt mineral-tuggande och besökte youtube. Där fick jag se en något tuff tjej som rider på en mycket vacker och snäll hingst. Kanske man skulle boka in en dejt med denne fagre springare?

Jag måste bara berätta om när jag stod stallad hos Sarah Hill i Bergsjö i de sagolikt vackra Knoppeskogarna.

Innan jag kom till nuvarande Stormatte, var jag först placerad hos Sarah för att tränas på ett ypperligt sätt. Och utan Sarah, denna ljusa, timida och vackra varelse, hade jag inte blivit den trevliga islandshäst som jag är idag. Sarah är nämligen alltid lugn, konsekvent och tydlig. Ingen häst kan undgå att gilla henne. Ingen tvåbent varelse heller för den delen.

I vart fall, så skulle Sarah efter det att jag vistats en tid hos henne, försöka sälja mig. Det gick lite trögt från början eftersom alla som satte sig på min rygg såg hur pigg jag var, framåt och villig. De behövde bara trycka en liten aning med benen så flög jag iväg som ett skott. Herre Jesses, tänkte en del. Hm. Jag kunde ju inte veta att de trodde att jag skenade iväg. Hur ska dessa tvåbenta varelserna ha det egentligen? Först hör man dem klaga på clinics och i andra sammanhang, på att de har en skänkeldöd häst som knappast vill gå framåt. Och jag då, som är en raket och gärna går fram bara ryttaren ger mig en liten signal härom. Skulle det vara fel?!

I vart fall så kom en dag, när tvåbenta varelsen Stormatte och skulle komma och titta på mig, tillsammans med Lillmatte. Diverse andra trevliga tvåbenta varelser följde med, tillika vänner till Stormatte och Lillmatte. De var med dels som sällskap och dels som support. Alla var väl införstådda med att Stormatte inte gillade, vid tidpunkten, så mycket fart och var lite ridrädd. Så Lillmatte provade mig först - och jag drog iväg som ett skott. Ähum, sade hon när hon kom tillbaka med mig.

De församlade tittade då på Stormatte och trodde att hon aldrig skulle våga sig upp på min hästrygg. Men Sarah stod där, trygg och säker och insprirerade min matte, som då försiktigt klev upp på min rygg. Där satt hon inledningsvis alldeles lugn och avslappnad på min rygg, ingen skänkel på. Liten drivning fram och jag skrittade lugnt. Lite ytterligare drivning och jag ökade till trav. Ner till skritt och därefter drivning med mestadels knän och jag gick över till tölt denna gång. Stormatte väntade med galoppen, till dess det var dags att vända. Hon tänkte säkert, att det var det mest lämpliga. Dvs. att galoppera mot gården och inte bort från den. Eftersom det med allra största sannolikhet skulle innebära att jag skulle komma att stanna vid gården, om matte inte fått stopp på mig innan dess. Så skedde. Dvs matte gav signal om galopp mot gården och därefter gav hon signal, på ett föredömligt sätt, om stopp. Jag stannade i god tid och precis bredvid åskådarna. Som såg rätt förvånade ut. Anledningen till det, var att de hade trott att matte skulle svimma av rädsla, istället kom hon tillbaka rosig om kinderna och glad i hågen. Som om det var hennes alldeles egen häst som hon ridit i många år. Och där stod de andra beredda med hjärt- och lungräddning.

Jag kände redan här, att jag skulle komma att gilla denna, nya, matte. Och jag kände redan här, att matte älskade mig och aldrig, aldrig, skulle släppa taget om mig. Och det förstod Sarah också, för hon är liksom jag, en blond och förståndig tös.

Blir alltid borstad mjuk och len, jag är mattes ögonsten!
Brella