....finns en bit upp i Grönviken. Denna avskilda plats där mången pälsbeklädd fyrbent varelse funnit sitt öde och vandrat vidare mot de sälla jaktmarkerna. Jag kände närvaron av dem.

Nåväl, där var i alla fall några fina galoppsträckor. Jag och min vän Hera, ett halvblod, satte fart uppför en härlig traktorväg med varsin ryttare på ryggen. Jag först men efter ett tag knappade Hera in på mig och det berodde förstås på hennes långa ben. Jag gasade lite till och låg först igen, men så kom Hera ikapp igen. Det berodde ju på sadelväskorna förstås. Jag bar ju förutom på Tungmatte, även på dem. Sedan var vi jämsides och kanske hon låg en mule före. Det berodde ju förstås på att hon är 6 år yngre än jag.

I vart fall, gick vi långa härliga sträckor i skritt, ökade ibland till trav. Både jag och Hera kinkade lite vid olika vattendrag, eller så tog vi ett rejält skutt över så att någon av mattarna, som ansåg hindret vara obetydligt och följaktligen inte riktigt beredda på vår reaktion, hamnade på sniskan på vår rygg. Vi tittade på varann, jag och Hera, och frustade av återhållsam munterhet.  

Jag och Hera totalvägrade vid ett tillfälle att gå över en riktig sumpmark.Fy, för våra mattar. De tänkte dränka oss där. Under detta survatten fanns med största sannolikhet ett hål som sträckte sig ända ner till Kina. Så vi stod där, rörde oss inte en tum. Då kom min matte på att hon skulle kliva av. Och döm om min förvåning när hon inte försvann i vattendraget - däremot gick hon på vattnet! Hon sa åt mig att göra detsamma och då gjorde jag det. Matte å sin sida trodde att jag skulle fortsätta att tjura, och när det inte blev något motstånd i tyglarna, ramlade hon. Rakt i sumpvattnet.

Haha, vad komiskt det såg ut. Det tyckte inte matte. Men hon blev inte arg, det blir hon ytterst sällan. Fråga husse. Vid närmare eftertanke..... gör inte det. Ähum. I vart fall, blir hon mycket sällan arg på mig, hon höjer inte ens rösten. Nu tittade matte på mig och sa att jag var duktig som tagit ett steg framåt. Efter kom Hera och hennes matte och till slut hade vi, fantastiska djur, tagit oss förbi detta hinder.

Därefter klättrade vi på klippor med vit mossa. Det är en intressant upplevelse varje gång att ha med sig en annan hästras och se att de kan gå i en sådan oländig terräng. Jag trodde att det bara var vi islandshästar som kunde gå på sådan ojämn mark utan att snubbla, men uppenbarligen inte. Men min vän Hera är en tuff dam, bara tre år gammal och inte rädd för nästan någonting alls och mycket stadig på foten, förlåt, hoven. Jag tror att hon är en islandshäst. Hon har säkerligen bara gjort en benförlängning. 

På stadiga ben på ojämn mark och i lera, går min starka och modiga vän, Hera!

Brella

 

leo me backus

25 oktober 2011 17:48

underhållande !

Brella Islandshäst

26 oktober 2011 18:17

Stort tack!
Brella

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Förbaskade hovröta.   På grund av att den förbaskade hovrötan har fått fäste i mina hovar har framhovarna reducerats avsevärt. Men nu har matte bestämt att, om samma väder föreligger till våren, ska jag få stå inne på nätterna. Torrt. Samt, hon k...

Hon blev gammal min meyer-vän Lulu, hela 33 år. Hon somnade in i husses trygga famn, lugnt och stilla.   Grå, grön och lite luggsliten min lilla vän som jag nosade på   åldrad, tufsig och mycket liten temperamentsfull, vänlig, saknar dig ...

Hej alla hästvänner där ute!   Jag har ju funderat lite på vilka som läser min blogg och jag har en liten fråga. :)   Är det någon av er som tävlar / har tävlat? Lillmatte ska ju tävla med mig nästa helg så jag skulle vilja ha lite tips om ...

Hur snyggt skulle inte detta schabrak vara på mig? Snacka om Bling-bling!     599 kr - Royal hästsport ...

Har varit ute och surfat lite. Så jag tänkte ge er lite tips på vart man kan hitta lite tuffa grejor för tuffa pållar och ryttare!                                 Allt är ifrån Hööks        ...