....finns en bit upp i Grönviken. Denna avskilda plats där mången pälsbeklädd fyrbent varelse funnit sitt öde och vandrat vidare mot de sälla jaktmarkerna. Jag kände närvaron av dem.

Nåväl, där var i alla fall några fina galoppsträckor. Jag och min vän Hera, ett halvblod, satte fart uppför en härlig traktorväg med varsin ryttare på ryggen. Jag först men efter ett tag knappade Hera in på mig och det berodde förstås på hennes långa ben. Jag gasade lite till och låg först igen, men så kom Hera ikapp igen. Det berodde ju på sadelväskorna förstås. Jag bar ju förutom på Tungmatte, även på dem. Sedan var vi jämsides och kanske hon låg en mule före. Det berodde ju förstås på att hon är 6 år yngre än jag.

I vart fall, gick vi långa härliga sträckor i skritt, ökade ibland till trav. Både jag och Hera kinkade lite vid olika vattendrag, eller så tog vi ett rejält skutt över så att någon av mattarna, som ansåg hindret vara obetydligt och följaktligen inte riktigt beredda på vår reaktion, hamnade på sniskan på vår rygg. Vi tittade på varann, jag och Hera, och frustade av återhållsam munterhet.  

Jag och Hera totalvägrade vid ett tillfälle att gå över en riktig sumpmark.Fy, för våra mattar. De tänkte dränka oss där. Under detta survatten fanns med största sannolikhet ett hål som sträckte sig ända ner till Kina. Så vi stod där, rörde oss inte en tum. Då kom min matte på att hon skulle kliva av. Och döm om min förvåning när hon inte försvann i vattendraget - däremot gick hon på vattnet! Hon sa åt mig att göra detsamma och då gjorde jag det. Matte å sin sida trodde att jag skulle fortsätta att tjura, och när det inte blev något motstånd i tyglarna, ramlade hon. Rakt i sumpvattnet.

Haha, vad komiskt det såg ut. Det tyckte inte matte. Men hon blev inte arg, det blir hon ytterst sällan. Fråga husse. Vid närmare eftertanke..... gör inte det. Ähum. I vart fall, blir hon mycket sällan arg på mig, hon höjer inte ens rösten. Nu tittade matte på mig och sa att jag var duktig som tagit ett steg framåt. Efter kom Hera och hennes matte och till slut hade vi, fantastiska djur, tagit oss förbi detta hinder.

Därefter klättrade vi på klippor med vit mossa. Det är en intressant upplevelse varje gång att ha med sig en annan hästras och se att de kan gå i en sådan oländig terräng. Jag trodde att det bara var vi islandshästar som kunde gå på sådan ojämn mark utan att snubbla, men uppenbarligen inte. Men min vän Hera är en tuff dam, bara tre år gammal och inte rädd för nästan någonting alls och mycket stadig på foten, förlåt, hoven. Jag tror att hon är en islandshäst. Hon har säkerligen bara gjort en benförlängning. 

På stadiga ben på ojämn mark och i lera, går min starka och modiga vän, Hera!

Brella

Hej igen.

Idag kom husse och skulle hämta mig i hagen. Jag såg att han hade nya snygga brallor på sig. Han gjorde som vanligt; gick och tog på mig grimman och sen knöt han den som ett par tyglar. Han gör så ibland när han skall rida barbacka mellan stallet och hagen. Han ställde mig vid en stor sten så att han fick lätt att kliva upp på min rygg. Men vad hände? Swisch! Han låg på backen och skrattade. Jag vet ej vad som hände. Fattade inte hur han hamnade där? Tja, han satte sig upp igen och höll hårt i manen. Jag började gå och, svisch igen, han gled liksom av och låg där på backen igen och sa; vad var det som hände? Nu kom sanningen fram. Hans nya byxor är gjorda av något blankt material, typ bävernylon, halt som attan tydligen. Han gav upp och fick gå med mig till stallet. Hörde honom muttra att han skulle ha sina jeans nästa gång. Det han inte visste var att mina fåfänga mattar hade behandlat min päls med pälsglans, hehe. 

Husse halka hit och dit -  nya byxor var en nit!

Brella