Det luktar mus i stallet. Nej, jag skojar inte. Det är nämligen en lite annorlunda lukt. Inte riktigt angenäm men inte riktigt obehaglig heller. Mer som en söt, varm, päls.

I vart fall har vi möss, och säkert en och annan råtta, i stallet. Men ägarna har satt upp diverse fällor, allt från traditionella råttfällor till saneringsföretagets specialtillverkade varianter. Med Waran. Som gör att råttan mer eller mindre torkar ut. Och när den är riktigt mager avlider den till följd av undernäring och lämnar ingen obehaglig lukt alls, säger de tvåbenta varelser som bevistar stallet.

Nåväl. Stormatte är inte rädd för möss. När en skadad mus, min kompis Hilbert, sprang skadad i stallgången, mitt framför Mellanmatte, skulle Stormatte ta en spade och ... "du vet vad". Men Mellanmatte blev en aning hysterisk, fångade den skadade musen på en spade, sprang ut ur stallet, och gömde musen i skogen. Stormatte skrattade så att hon kiknade när Mellanmatte kom tillbaka till stallet med upprorisk uppsyn. Haha, det där råttskrället blir ju mat åt fåglarna. Hur tror du att den ska komma undan med enbart tre fungerande ben? Mellanmatte bleknade och såg ledsen ut. Men hon fick sin hämnd.

När Stormatte skulle ta ned det långa grimskaftet från en av boxdörrarnas överliggare, råkade detta rep komma åt mattes hals och alla vet ju hur ett rep kan stickas. Det var ingen angenäm känsla mot halsen utan det kittlade och stack till. Problemet var bara att grimskaftet hängde så fint längs boxdörren, precis på det sätt Stormatte hade förutsatt när hon tog ned det. Varpå Stormatte kände på halsen för att utröna vad det var som kittlade. Och höll på att sätta en höbal i halsen. För där klängde sig en brungrå, slö mus fast, min vän Hilda, varpå matte fick ett behov av att plötsligt och oförutsett, dansa någon form av avancerad krigsdans där på stallgolvet. Och musen lyckades hon slå ner på golvet. Men innan hon hann trampa, hm, ihjäl den, så smet den in i....sadelkammaren. Ja, där får den det ju varmt och skönt - bra jobbat matte. I vart fall förhöll det sig på så sätt, åtminstone av det jag kan utröna, att stackars Hilda var matt av allt Waran, och hade sökt sig upp på repet för att söka skydd uppe på hög höjd. Därefter råkade hon ramla ner på matte när hon ryckte så infernaliskt i grimskaftet.  

Hilda tappade sin balans, matte förlorade all sin sans    

Brella