Jag måste bara berätta om när jag stod stallad hos Sarah Hill i Bergsjö i de sagolikt vackra Knoppeskogarna.

Innan jag kom till nuvarande Stormatte, var jag först placerad hos Sarah för att tränas på ett ypperligt sätt. Och utan Sarah, denna ljusa, timida och vackra varelse, hade jag inte blivit den trevliga islandshäst som jag är idag. Sarah är nämligen alltid lugn, konsekvent och tydlig. Ingen häst kan undgå att gilla henne. Ingen tvåbent varelse heller för den delen.

I vart fall, så skulle Sarah efter det att jag vistats en tid hos henne, försöka sälja mig. Det gick lite trögt från början eftersom alla som satte sig på min rygg såg hur pigg jag var, framåt och villig. De behövde bara trycka en liten aning med benen så flög jag iväg som ett skott. Herre Jesses, tänkte en del. Hm. Jag kunde ju inte veta att de trodde att jag skenade iväg. Hur ska dessa tvåbenta varelserna ha det egentligen? Först hör man dem klaga på clinics och i andra sammanhang, på att de har en skänkeldöd häst som knappast vill gå framåt. Och jag då, som är en raket och gärna går fram bara ryttaren ger mig en liten signal härom. Skulle det vara fel?!

I vart fall så kom en dag, när tvåbenta varelsen Stormatte och skulle komma och titta på mig, tillsammans med Lillmatte. Diverse andra trevliga tvåbenta varelser följde med, tillika vänner till Stormatte och Lillmatte. De var med dels som sällskap och dels som support. Alla var väl införstådda med att Stormatte inte gillade, vid tidpunkten, så mycket fart och var lite ridrädd. Så Lillmatte provade mig först - och jag drog iväg som ett skott. Ähum, sade hon när hon kom tillbaka med mig.

De församlade tittade då på Stormatte och trodde att hon aldrig skulle våga sig upp på min hästrygg. Men Sarah stod där, trygg och säker och insprirerade min matte, som då försiktigt klev upp på min rygg. Där satt hon inledningsvis alldeles lugn och avslappnad på min rygg, ingen skänkel på. Liten drivning fram och jag skrittade lugnt. Lite ytterligare drivning och jag ökade till trav. Ner till skritt och därefter drivning med mestadels knän och jag gick över till tölt denna gång. Stormatte väntade med galoppen, till dess det var dags att vända. Hon tänkte säkert, att det var det mest lämpliga. Dvs. att galoppera mot gården och inte bort från den. Eftersom det med allra största sannolikhet skulle innebära att jag skulle komma att stanna vid gården, om matte inte fått stopp på mig innan dess. Så skedde. Dvs matte gav signal om galopp mot gården och därefter gav hon signal, på ett föredömligt sätt, om stopp. Jag stannade i god tid och precis bredvid åskådarna. Som såg rätt förvånade ut. Anledningen till det, var att de hade trott att matte skulle svimma av rädsla, istället kom hon tillbaka rosig om kinderna och glad i hågen. Som om det var hennes alldeles egen häst som hon ridit i många år. Och där stod de andra beredda med hjärt- och lungräddning.

Jag kände redan här, att jag skulle komma att gilla denna, nya, matte. Och jag kände redan här, att matte älskade mig och aldrig, aldrig, skulle släppa taget om mig. Och det förstod Sarah också, för hon är liksom jag, en blond och förståndig tös.

Blir alltid borstad mjuk och len, jag är mattes ögonsten!
Brella