Idag är det den skönaste tisdagen på länge. Tungmatte (säg inget om att jag kallar henne så) red inte lektion igår, eftersom hon är i stora Hovstaden. Det gjorde istället Lättmatte och som ni förstår, har jag inte samma träningsvärk idag. Lättmatte, tillika Lillmatte, har nämligen en avsevärt mindre kroppsmassa än den förstnämnda.

Nåväl. Nu börjar Tungmatte i alla fall att lära sig något. Det har tagit tid men som ursäkt kan nämnas att hon är ganska gammal. Nu kan hon få mig att gå i form i skritt. Jag kämpar emot i traven och främst i galoppen eftersom jag anser att det ser en aning fånigt ut. Jag är en islandshäst och vår man och pannlugg ska röra sig på ett visst sätt, att likna vid en böljande rörelse, och det blir inte samma effekt om vi går i så kallad, form. 

Jag är en fantastisk töltare, åtminstone ur mitt eget perspektiv. Matte anser inte det. Hon tycker att jag drar iväg i en konstig gångart emellanåt som är likvärdig galopp vad gäller hastigheten (ingen återhållsam galopp således, sådant ägnar inte jag mig åt). Hon säger, nej, inte så där. Och tar ner mig i skritt, upp i trav och sedan vill hon att jag slår om till tölt och så blir det som det blir. Ner i skritt igen och ....pust. Nu har hon dock förstått att hon får in mig i gångarten pass, inte tölt. Varpå Tungmatte är avsevärt stolt och nästan på gränsen till mallig faktiskt. Hon struttar runt och ser allmänt fånig ut över sin prestation. Som om det är hon som gör jobbet. Hon kan ju inte passa. Utan häst, förlåt islandshäst, skulle hon vare sig kunna tölta eller passa.

Men ovanstående är inte det värsta. Det är när Tungmatte sjunger från min rygg. När hon är lycklig, när hon vill att älgjägarna ska höra henne, när hon vill lugna ner sig själv. Det låter förskräckligt. Det måste vara något fel på hennes stämband. Något allvarligt fel.  

Jag får fång av mattes sång!

Brella