Idag var jag och Stormatte ute och red. Vi skulle ta oss från punkt A till punkt B. Dvs. jag och matte startade från punkt A, från ena sidan skogen. Lillmatte och min vän Wilma, startade från punkt B på andra sidan skogen och vi skulle mötas på ungefär halva vägen. Men matte blev, som vanligt, osäker på vägen. Så vi fick ha telefonkontakt med Lillmatte och Wilma.

På skogsstigen kom Skogens Konung stövlandes genom skogen. Det var nämligen älgjakt idag över hela ön så dessa stackars långbenta, gråbruna varelser, sprang för brinnande livet från en plats till annan och försökte gömma sig. Jag blev lite rädd där ett tag att en kula skulle komma vinande eller, att de skulle se fel på mig och älgarna. Gör de regelbunda syntester tro? Nej, inte älgarna, utan jägarna förstås.

Ett och annat skott hördes, men jag blev aldrig rädd eftersom jag är en tuff häst och för dagen gul. Ja, jag hade reflexer lite här och där och matte hade en gul väst så vi såg ut som en enda stor kyckling. Och några sådana är det inte direkt status att skjuta om man är en jägare. Tänk er, senare på kvällen, när det ska skrävlas i skogskojan över de byten man fällt under dagen: -"Hörni, grabbar! Idag fällde jag en kyckling." (Jag kan höra skratten eka i skogsstugan, så att kaffekopparna välter på det rangliga bordet).  

Och här är jag,  I´m alive!

Efter ett tag träffade jag således Lillmatte och Wilma. Jag och Wilma har blivit riktiga vänner och kommer riktigt bra överens. Idag luktade vi på varann och det var ok. Vi sprang i alla gångarterna, jag även i pass.Vi taggade varann att hålla ett bra tempo och vi blev riktigt svettiga efter ett tag. Det var en underbar kylig och solig dag. Sedan bytte Stormatte och Lillmatte häst och Stormatte red hem på Wilma. Det är ok tycker jag, eftersom jag fick ha Lillmatte på ryggen. Hon är betydligt lättare än Stormatte. Jag har döpt om dem till Lättmatte och Tungmatte, men säg inget! Tungmatte blir liksom sur då. Jag kunde andas ut där ett tag, men värre var det för Wilma. Jag såg minsann hur hon liksom bet ihop när matte satte sig på ryggen, men givetvis låtsades hon som ingenting och stapplade iväg med sin börda.

Med sin börda på stenig mark, Wilma går där stolt och stark!

Brella