Idag skall jag bara ta det lugnt. Fick nya skor igår med broddar. Det blir ju liksom skav av nyjärnet innan man gått in dem. Skulle vara nice med lite upphottade skor - en liten klack kanske eller en snygg färg. Jag anser att det är så tråkigt med grått. Visade husse en liten signal om detta, genom att lyfta hoven högt. "Åh, vacker hov!" sa han då, fast jag menade förstås; fixa färgade pjuks!  

Nej, nu kommer bonden med den nyfyllda hövagnen. Det gäller att vara först på plats innan dom andra matvraken äter upp godsakerna. Jag är ju dessutom högst i rang så flytta på er, här kommer jag!

I sakta trav - får jag skav!

Brella

Många, men inte alla, känner väl till att Alnön är en vulkanö och att själva kratern ligger ute i fjärden. Smakar man på vattnet från egen borrad brunn, smakar det faktiskt en aning, en liten antydan, till svavel. Helt godtagbart och inget som stör den i övrigt angenäma smaken från vårt underbara vatten.

I vart fall finns det säkert rester och lämningar och resultat från forntiden, som har uppstått genom en kemisk reaktion när gaser, lavaströmmar och askmoln, gjorde sin entré. Det var då öns skogsväsen uppstod. Dessa väsen som lever på något okänt ställe på denna ö och som, om kvällar och nätter, gör oss sällskap. Utan att vi vet om det. Jag ser deras ögon. Jag känner deras andhämtning. Jag känner deras närvaro. Husse och Lillmatte låtsas som ingenting. Jag tror att de är mörkrädda ibland men de kan ju inte visa det. Stormatte däremot hon är helt annorlunda. Hon kan sitta helt avslappnad i mörkret på min rygg och prata med mig om allt mellan himmel och jord. Men för det mesta är hon alldeles tyst.  

Vi vandrar fram mellan höga ormbunkar längs ravinen vid Nacka. Ormbunkarna når mig upp till manken - de är extremt höga. Det är ett av staten skyddat område på grund av den unika floran och djurlivet som har sin boplats där. Jag trivs där bland växtligheten, den mjuka jorden på stigen, de nedfallna träden, den branta ravinen ner mot bäcken som porlar så lugnt där året om - bäckens vatten rinner även under vintern när snön ligger som ett skyddande lager över ishinnan som bildats där.  Matte säger att jag ska kliva försiktigt där på stigen och att vi inte får springa för att inte störa. Vem då kan man undra? Jag tror att matte har sina förfäder där. Hon kanske är ett resultat i rakt nedåtstigande led, efter något som uppstått på grund av en kemisk reaktion för mycket, mycket, länge sedan....  

När mattes ögon i mörkret glittrar, av spänning det i magen kittlar! 

Brella