Hahahaha. Jag har gjort det igen. Imponerat på grannarna.

Nu trodde de att det var en skyskrapa som kom åkande på den ojämna traktorvägen utanför stallet. Ja, men jag vet. Herre Jesses, jag är väl inte född bakom en traktorvagn - eller är jag det? Ähum. Måste kolla detta. 

Jag vet, skyskrapor har inga hjul och åker inte runt någonstans. Om det inte är jordbävning förstås. Ja just det. Då åker de. Minsann.

Det jag skulle berätta, var att grannarna kom gående i kvällsmörkret och sa:

- "Oj, oj, vad vi funderade över vad det var som kom åkandes, som är så där högt - och så är det ni. Vad ni syns bra".

Jag sträckte på mig minsann. Jag var så grann och fin med blinkande ljus i svansen, blinkande ljus på bogen och reflexer på benen, runt bogen, i pannluggen och matte blinkade ikapp med mig. Du och jag Alfred. Du och jag matte.

Vem av oss som blinkade mest vet jag inte. Men jag måste erkänna så där i efterhand, att jag först skämdes när jag gick ut ur stallet. Såg nämligen ut som en vandrande julgran eller kanske snarare ett väldekorerat men billigt skyltfönster på julskyltningen. Men nu, med så här goda ord från grannarna, kände jag mig vacker, förståndig och fullt synlig.

Tänk om tvåbeningarna kunde lära sig bära reflexer, framför allt när de vistas ute på vägarna. Jag vet att matte svär, ve och förb¤#^, hoppsan. Vi tar det där i ett annat forum.

Nåväl, initialt var det där med reflexerna min idé. Jag har nämligen ett oerhört gott omdöme och matte lär sig av mig hela tiden.

Kom ihåg - jag är alltid bäst, jag är en islandshäst!  

Brella