Hej. Här kommer en semesterbild från Funäsdalen. Det är funäsberget sett från min hage.

Den här vackra dagen skulle jag och min vän Fluga ta med husse och matte på lite äventyr. Vi gick ner till älven Ljusnan. Husse är lite saktfärdig av olika skäl, så vi fick ta det försiktigt. Det blev en extremt långsam skritt, och då menar jag verkligen långsam, eftersom vi var tvungna att hålla husses tempo. Gäsp, förlåt husse. Men vi kom fram till slut trots dina långsamma, korta steg.

Där, mitt i älven, stod det en tvåbening och kastade något som liknade ett flygande snöre, som i sin tur satt fast på en pinne. Liknar en piska faktiskt. Rätt som det var, fastnade det något blankt på piskan som sprattlade som tusan. -Oj, se vilken fisk, ropade husse och matte. Ja, det heter nog så men de stackarna har ju inga ben. I vart fall inga synliga. Matte och husse förklarade dock det där med ben, och säger att de har en förskräcklig massa av den varan. 

Vi gick vidare. Plötsligt kom det fram ett elakt tjäderskrälle. Det var bara att ignorera dess utfall och moppsigheter. De är inte alltid riktigt pålitliga de där fjäderburna djuren. Luktar märkligt gör de också. Till och med vår amazonfågel luktar bättre- och han luktar verkligen inte gott!

Vi gick därefter hem till stugan och när vi kom dit så hade Sotis, tillika min favoritkatt, fångat en mus. Det var inte Hilda eller Haldor i alla fall, för de bor ju hemma i Sundsvall. Med hoven på hjärtat tyckte jag att det var bra gjort av kissen. Dessa små rackare förorenar nämligen havren om de får chansen, och jag ÄLSKAR min havre. Fast jag får ju sällan någon. Detta för att jag ska förbli smal, hör ni det?!! Hoppsan, nu lät jag känslorna skena iväg igen...

Nåväl. Dessa gnagare har en förmåga att ha sönder mina dyra vojlockar.

-Bra gjort Sotis, sa jag därför. (Förlåt Hilda och Haldor, tillika mina favoritmöss, hoppas att ni har det bra där hemma och att ni har livet och hälsan i behåll).

Om mössen kommer hit och glor,  spetsas de på Sotis klor

Brella