Jaha. Nu har det hänt igen.

Matte kom till stallet runt 19:30-tiden ikväll och undrade om jag ville gå ut i skogen en sväng. Javisst, tänkte jag. Kan vara skönt att sträcka på benen. Dessutom blir det troligen endast skritt eftersom det vore en aning dumdristigt att begära en högre gångart med tanke på mörkret och det våta underlaget. Så det torde bli en angenäm, stillsam, ridtur tänkte jag.

Så vi gick in i skogen, trampade på en mjuk och skön stig. Inte ett ljud hördes i mörkret. Möjligtvis prasslade det lite i de nedfallna löven. Träden stod tätt omkring oss. Vi hade gått en bra stund, eller åtminstone jag, matte latade sig på min rygg. Så hör jag henne säga. "Brella, det här verkar inte vara rätt väg. Det är för mycket nedfallna träd här. Jag känner inte igen mig. Nä, minsann, det gör jag inte." Vidare forsatte matte sin monolog till mig. "Så nu får du välja, Brella. Antingen vänder vi om och går samma väg tillbaka och det tar en stund. Eller så får du hitta vägen hem." Suck, tänkte jag. Inte nu igen. Det var nämligen inte första gången kära matte inte hittade vägen hem (förra gången var efter en ridlektion ute i Hörningsholm). Tja tänkte jag. Jag får väl undsätta oss båda. Matte har lite dålig syn på sina ögon, det vet jag och jag vet också att det är medfött. Jag tror dock inte att det enbart är hennes ögon det är fel på. Hon verkar höra dåligt också. Den slutsatsen har jag dragit av att hon inte hörde bäcken i ravinen. Då skulle hon nämligen tämligen omgående kunnat konstatera, och vara relativt säker på, att vi var på rätt väg hem. Men nu gjorde hon inte det. Hon börjar bli gammal, kära matte. Är ju mormor och allt.

Så jag gick helt sonika i den riktning som innebar den kortaste vägen hem. Ändå blev det en lite längre väg än vad jag hade tänkt från början, tack vare att matte hade missat rätt stig. När vi närmade oss stallet, var matte alldeles salig, på det sätt hon blir när jag gör något bra. Som om jag vore oerhört sagolikt fantastisk. Jag tittade lite skeptiskt på henne och frustade lite diskret och kanske en aning generat. Skulle det där vara någon konst? Men så insåg jag att här vankades, inte bara 1 dl kraftfoder, utan jag skulle nog bli bjuden på 1 dl havre också. Matte är snål nämligen. Jag får enbart grovfoder, hö således. Och bara en aptitretare av kraftfoder. Detta för att jag ska förbli smal. Det är därför det är så många som undrar om jag verkligen är en islandshäst. För fanken, ja! Vad annars? Ähum. Där lät jag känslorna fara iväg med mig. Nåväl, jag fick i alla fall havre så det var verkligen värt lite pjåsk och annat trams från mattes sida. Och nu får jag stå på boxvila inatt. Skönt. Jag har enbart haft en enda vilodag  denna vecka. Så det ska bli skönt att stå inomhus inatt.

Jag fick gå en extra mil, för att matte är senil!    

Godnatt,

Brella

Idag skall husse och jag åka till tandrasparen. Det skall bli skönt att få rensa lite tandsten och att få lite flourputsning på gaddarna.

Husse berättar för mig att "det är lugnt", och att "rasparen är en snäll kille", med mera. Ja, jag vet det. Men han tjatar jämt om ovanstående när vi skall dit - undrar vem som är mest rädd egentligen, han eller jag? Jag har inget problem med detta, men till er horses som skall dit för första gången vill jag säga; är ni rädda så finns det lugnande sprutor att tillgå. Inget konstigt alls. Det får halvbloden mer som regel än undantag. Vi islandshästar däremot, behöver sällan ta en sådan spruta. Förklaringen till detta är enkel och det vet vi ju, eller hur?   

Nåväl, oavsett om ni är en tålig islandshäst eller om ni är en fantastisk, men känslig, vanlig häst, kom ihåg att välja en utbildad och seriös tandraspare. Det finns de på marknaden som utövar sin verksamhet till en billigare penning och de har ibland misslyckats med hästars tänder. Det föreligger även en viss risk att de inte steriliserar instrumenten/verktygen ordentligt mellan varje häst. Låt det kosta. Och gå dit ofta, minst en gång per år. För när era hussar och mattar går till tandläkaren, då får det kosta med rengöring och blekning minsann! Hur ofta går de till tandläkaren? Ja, just det, en gång per år. Hur ofta har de hål? Nej, just det, inte alla gånger. Men de går dit i alla fall.

Jag säger precis som husse, om oss fyrfotade vänner, även vi skall ha det bästa. Goda ord från en som jag tror, är en tandrasparrädd husse.

På mina nyraspade tänder så fina, jag hoppas solen skall skina.

Er Brellis