Det luktar mus i stallet. Nej, jag skojar inte. Det är nämligen en lite annorlunda lukt. Inte riktigt angenäm men inte riktigt obehaglig heller. Mer som en söt, varm, päls.

I vart fall har vi möss, och säkert en och annan råtta, i stallet. Men ägarna har satt upp diverse fällor, allt från traditionella råttfällor till saneringsföretagets specialtillverkade varianter. Med Waran. Som gör att råttan mer eller mindre torkar ut. Och när den är riktigt mager avlider den till följd av undernäring och lämnar ingen obehaglig lukt alls, säger de tvåbenta varelser som bevistar stallet.

Nåväl. Stormatte är inte rädd för möss. När en skadad mus, min kompis Hilbert, sprang skadad i stallgången, mitt framför Mellanmatte, skulle Stormatte ta en spade och ... "du vet vad". Men Mellanmatte blev en aning hysterisk, fångade den skadade musen på en spade, sprang ut ur stallet, och gömde musen i skogen. Stormatte skrattade så att hon kiknade när Mellanmatte kom tillbaka till stallet med upprorisk uppsyn. Haha, det där råttskrället blir ju mat åt fåglarna. Hur tror du att den ska komma undan med enbart tre fungerande ben? Mellanmatte bleknade och såg ledsen ut. Men hon fick sin hämnd.

När Stormatte skulle ta ned det långa grimskaftet från en av boxdörrarnas överliggare, råkade detta rep komma åt mattes hals och alla vet ju hur ett rep kan stickas. Det var ingen angenäm känsla mot halsen utan det kittlade och stack till. Problemet var bara att grimskaftet hängde så fint längs boxdörren, precis på det sätt Stormatte hade förutsatt när hon tog ned det. Varpå Stormatte kände på halsen för att utröna vad det var som kittlade. Och höll på att sätta en höbal i halsen. För där klängde sig en brungrå, slö mus fast, min vän Hilda, varpå matte fick ett behov av att plötsligt och oförutsett, dansa någon form av avancerad krigsdans där på stallgolvet. Och musen lyckades hon slå ner på golvet. Men innan hon hann trampa, hm, ihjäl den, så smet den in i....sadelkammaren. Ja, där får den det ju varmt och skönt - bra jobbat matte. I vart fall förhöll det sig på så sätt, åtminstone av det jag kan utröna, att stackars Hilda var matt av allt Waran, och hade sökt sig upp på repet för att söka skydd uppe på hög höjd. Därefter råkade hon ramla ner på matte när hon ryckte så infernaliskt i grimskaftet.  

Hilda tappade sin balans, matte förlorade all sin sans    

Brella

Bild från boxen på en tvåbening gnäggelignägg från Brella

Jaha. Nu har det hänt igen.

Matte kom till stallet runt 19:30-tiden ikväll och undrade om jag ville gå ut i skogen en sväng. Javisst, tänkte jag. Kan vara skönt att sträcka på benen. Dessutom blir det troligen endast skritt eftersom det vore en aning dumdristigt att begära en högre gångart med tanke på mörkret och det våta underlaget. Så det torde bli en angenäm, stillsam, ridtur tänkte jag.

Så vi gick in i skogen, trampade på en mjuk och skön stig. Inte ett ljud hördes i mörkret. Möjligtvis prasslade det lite i de nedfallna löven. Träden stod tätt omkring oss. Vi hade gått en bra stund, eller åtminstone jag, matte latade sig på min rygg. Så hör jag henne säga. "Brella, det här verkar inte vara rätt väg. Det är för mycket nedfallna träd här. Jag känner inte igen mig. Nä, minsann, det gör jag inte." Vidare forsatte matte sin monolog till mig. "Så nu får du välja, Brella. Antingen vänder vi om och går samma väg tillbaka och det tar en stund. Eller så får du hitta vägen hem." Suck, tänkte jag. Inte nu igen. Det var nämligen inte första gången kära matte inte hittade vägen hem (förra gången var efter en ridlektion ute i Hörningsholm). Tja tänkte jag. Jag får väl undsätta oss båda. Matte har lite dålig syn på sina ögon, det vet jag och jag vet också att det är medfött. Jag tror dock inte att det enbart är hennes ögon det är fel på. Hon verkar höra dåligt också. Den slutsatsen har jag dragit av att hon inte hörde bäcken i ravinen. Då skulle hon nämligen tämligen omgående kunnat konstatera, och vara relativt säker på, att vi var på rätt väg hem. Men nu gjorde hon inte det. Hon börjar bli gammal, kära matte. Är ju mormor och allt.

Så jag gick helt sonika i den riktning som innebar den kortaste vägen hem. Ändå blev det en lite längre väg än vad jag hade tänkt från början, tack vare att matte hade missat rätt stig. När vi närmade oss stallet, var matte alldeles salig, på det sätt hon blir när jag gör något bra. Som om jag vore oerhört sagolikt fantastisk. Jag tittade lite skeptiskt på henne och frustade lite diskret och kanske en aning generat. Skulle det där vara någon konst? Men så insåg jag att här vankades, inte bara 1 dl kraftfoder, utan jag skulle nog bli bjuden på 1 dl havre också. Matte är snål nämligen. Jag får enbart grovfoder, hö således. Och bara en aptitretare av kraftfoder. Detta för att jag ska förbli smal. Det är därför det är så många som undrar om jag verkligen är en islandshäst. För fanken, ja! Vad annars? Ähum. Där lät jag känslorna fara iväg med mig. Nåväl, jag fick i alla fall havre så det var verkligen värt lite pjåsk och annat trams från mattes sida. Och nu får jag stå på boxvila inatt. Skönt. Jag har enbart haft en enda vilodag  denna vecka. Så det ska bli skönt att stå inomhus inatt.

Jag fick gå en extra mil, för att matte är senil!    

Godnatt,

Brella

Mina ägare, lillmatte, mellanmatte och stormatte, såg en oerhört fin vojlock igen. De tänkte köpa den eftersom färgerna gick så bra ihop med min vackra päls. Jag hörde dem och försökte få till ett litet diskret gnägg, men de trodde att det var Serenas föl som gnäggade och tittade ditåt iställlet för på mig. Jag tänkte, släpa inte in mer grejer i stallet. Jag HAR så att det räcker och blir över. Det finns pållar runt om i världen som inte ens har hö i hagen. Än mindre i magen. Jag kan konstatera att dilemmat med de ständigt ökande icke nödvändiga tingen i människans garderob, nu tenderar att sprida sig till hästens sadelkammare. 

När jag var på en clinic, eller vad de nu uttrycker det med ett litet finare ord, så var det ett människosto som berättade om sina 12 handväskor och mängden skor som människohingsten var förgrymmad över eftersom han hade en tendens att snubbla över dem varje dag när han kom hem efter jobbet. 12 handväskor?! Jag måste genast se över mina egna sadelväskor. ;-) Stackars miljö.

Utan hö i magen, den knorrar hela dagen,

Brellis

Döm om min förvåning. Idag blev jag utsläppt i en alldeles ny hage, tillsammans med min vän, Hera. In kommer två halvblodsprinsar inspringande (från en annan hage som någon öppnat). Prinsarna består av flertalet långa ben, energi och päls som glänser - en brun och en fux.

Matte, har sagt att jag måste stå i en egen hage under min vän Dinas tillfrisknande, med enbart ögonkontakt med andra hästar. Detta för att matte inte ville riskera skador genom att låta mig gå med andra hästar under den korta tid det kommer att ta fram till dess att jag åter kan gå med Dina igen. Matte är mycket rädd om mig. Nästan på gränsen till att det blir lite pjåskigt faktiskt. Men nu har hon alltså tänkt om. Tänk om hon inte är lika rädd om mig längre?!

I vart fall, nu är vi en hel flock hästar igen. Och två busiga tvååriga grabbar. Hera och jag gör vårt bästa för att visa var höladan ska stå. Pojkarna är dock så pass klyftiga att de förstår sig på rangordning och annat av vikt. Vi ston behöver bara vända baken till så flyttar de sig och taggar ned lite. Tuggar och visar underkastelse. Men så är vi ju äldre och förståndigare också och de gör rätt som anpassar sig efter oss.

Nu är jag trött efter en händelserik dag. Först uteritt i skogen med matte och hennes kompis samt min kompis Hera. Därefter bus med grabbarna i hagen. Vi har sprungit än hit och än dit, fram och tillbaka, upp och ned. Det tär på krafterna. Och så tappade jag givetvis en sko så att matte måste slå på en annan, gammal sparad, sko. Jag får nog göra det där skoinköpet snart ändå. Kanske köper något med lite blingbling på.

Matte ser i alla fall så där oförskämt nöjd ut, som om hon tänker "vad var det jag sade" om både det där med skon som hon klarade att slå på och det där med att det gick bra i hagen idag tillsammans med busgrabbarna.

Godnatt och - tappad sko blir mat åt ko!

Brella

Har nu lagt flughuvan på hyllan till nästa år. Skönt. Nu slipper jag förstöra frisyren. Snart växer manen, pannluggen och inte minst, svansen, tillbaka. Ser lite tärd ut efter allt gnuggande i sommar. Pyts väck alla flugor och myggor. Nu är det dags för lite blingbling igen. I form av blinkande reflexer. Ser ut som en förbannad julgran innan lillmatte, mellanmatte och stormatte är klara med mig. Men så syns jag bra i trafiken också. Se där, kommer den där vandrande JULGRANEN, säger barnen och pekar. Hm.

Jula, säger jag bara. Jula, butiken alltså. Där har de blinkande reflexer för den som är rädd om sitt liv, och sitt utseende. Snyggt, blänker lite som diamanter faktiskt.....

Uppe i fjällen har jag en kompis, en annan islandshäst, som heter Fluga. Hon är över 20 år gammal och en riktigt god vän. Hon lyssnar på allt jag har att säga och gnäggar åt pinsamma detaljer som jag delger henne om min matte. I vart fall har vi det trevligt under 4-5 veckor däruppe. Det går inte att jämföra naturen i fjällen med naturen annorstädes. Där finns sköna stigar med mjukt underlag som sviktar, mumma för mina ben. Det finns rejäla nivåskillnader så mina lungor får jobba och mitt hjärta med för den delen. I somras stötte vi ihop med en älg, Hilding. Jag blev faktiskt rejält rädd. Fy, den backade inte undan, bara stod där och glodde på oss, ilsket. Nyfiket, rättade Fluga mig. Hon kände givetvis Hilding sedan lång tid tillbaka från den tid då han var kalv och inte riktigt torr bakom öronen. Så Fluga hälsade, jag likaså men med den skillnaden att gnägget lät en aning darrigt. Pep nämligen som en ung flicka igen. Därefter fortsatte vi båda lugnt skrittandes (åtminstone Fluga) och Hilding likaså, men åt motsatt håll. Pust.