Dagmar har satt sina spår överallt. Var jag än springer i skogen har hon redan varit där, vänt och vridit på granarna, slängt omkull dem, vridit upp rötter. Det gäller att se upp. Rätt som det är, får jag ta en liten omväg för att runda en nedfallen gran, alternativt runda en som lutar lite oroväckande mot en annan trädstam. Sådan ilska hon måste ha känt. Dagmar.

Men ovanstående är ingenting mot den ilska jag känner inför den nykomling som bevistar vårt stall. Han, den förskräcklige. Jag har försökt att sparka sönder boxen nu vid flertalet tillfällen och lyckades så till den milda grad, att ägaren fick komma och slå på kraftigare virke. Jag vill göra upp med honom. Nej, inte ägaren för all del. Med nykomligen givetvis, den förskräcklige. Han beter sig avvikande. Jag är rädd för att han ska skada flocken och jag tänker då främst på den lilla som står i boxen närmast mig.  

Jag är fux och jag har humör. Jag har av den anledningen blivit tillsagd flera gånger när matte vistas i stallet. Jag ser sur och grym ut med mina öron bakåtstrukna. Men matte ler bara åt mig och säger, "opp, opp, opp -sluta med det där". Jag vänder då min rumpa mot den där rackarns fula hästen och låtsas äta.

Nu har de flyttat honom. Det var faktiskt ganska skönt. Jag kan titta på honom från andra sidan stallgången. Slänga ett fulöga på honom lite då och då. Och han kan inte längre stirra på min mat. Tack och lov för det.

Lugnt det i stallet blev, när han över gången klev!

Brella