Tänka sig att de kan vara så charmiga de där små bollarna till hundar som jag ibland, sent på kvällarna, möter på vägen.

En liten vit sak kom springande mot mig häromkvällen. Han ville komma fram och hälsa på mig och ägarna frågade min matte om det gick för sig. Åjo, det tyckte hon nog, varvid hunden kom fram och nosade på mig. Och jag på den. Haha, vad det kittlade. Den lilla söta hundens små pälshår vidrörde mig och jag tänkte frusta till men kom på att han i en sådan situation av skulle ha blivit skräckslagen. Jag höll andan istället.

Men jag blev så förjust i den lille och började att klia honom på ryggen med små nafsande tag och han stod alldeles stilla. Han ville inte vika från min sida och höll mig under uppsikt när vi gick vidare, tills vi skildes åt.

Varför kan inte matte skaffa en hund? Nej, hon envisas med de där högljudda och fjäderburna tingen istället. Tänk, en hund som kan springa med mig i skogen, som jag kan leka med. Som jag kan motionera tillsammans med.

Ett roligt möte en liten stund, så uppstod en vänskap med denna hund.

Brella