Jag måste bara berätta om när jag stod stallad hos Sarah Hill i Bergsjö i de sagolikt vackra Knoppeskogarna.

Innan jag kom till nuvarande Stormatte, var jag först placerad hos Sarah för att tränas på ett ypperligt sätt. Och utan Sarah, denna ljusa, timida och vackra varelse, hade jag inte blivit den trevliga islandshäst som jag är idag. Sarah är nämligen alltid lugn, konsekvent och tydlig. Ingen häst kan undgå att gilla henne. Ingen tvåbent varelse heller för den delen.

I vart fall, så skulle Sarah efter det att jag vistats en tid hos henne, försöka sälja mig. Det gick lite trögt från början eftersom alla som satte sig på min rygg såg hur pigg jag var, framåt och villig. De behövde bara trycka en liten aning med benen så flög jag iväg som ett skott. Herre Jesses, tänkte en del. Hm. Jag kunde ju inte veta att de trodde att jag skenade iväg. Hur ska dessa tvåbenta varelserna ha det egentligen? Först hör man dem klaga på clinics och i andra sammanhang, på att de har en skänkeldöd häst som knappast vill gå framåt. Och jag då, som är en raket och gärna går fram bara ryttaren ger mig en liten signal härom. Skulle det vara fel?!

I vart fall så kom en dag, när tvåbenta varelsen Stormatte och skulle komma och titta på mig, tillsammans med Lillmatte. Diverse andra trevliga tvåbenta varelser följde med, tillika vänner till Stormatte och Lillmatte. De var med dels som sällskap och dels som support. Alla var väl införstådda med att Stormatte inte gillade, vid tidpunkten, så mycket fart och var lite ridrädd. Så Lillmatte provade mig först - och jag drog iväg som ett skott. Ähum, sade hon när hon kom tillbaka med mig.

De församlade tittade då på Stormatte och trodde att hon aldrig skulle våga sig upp på min hästrygg. Men Sarah stod där, trygg och säker och insprirerade min matte, som då försiktigt klev upp på min rygg. Där satt hon inledningsvis alldeles lugn och avslappnad på min rygg, ingen skänkel på. Liten drivning fram och jag skrittade lugnt. Lite ytterligare drivning och jag ökade till trav. Ner till skritt och därefter drivning med mestadels knän och jag gick över till tölt denna gång. Stormatte väntade med galoppen, till dess det var dags att vända. Hon tänkte säkert, att det var det mest lämpliga. Dvs. att galoppera mot gården och inte bort från den. Eftersom det med allra största sannolikhet skulle innebära att jag skulle komma att stanna vid gården, om matte inte fått stopp på mig innan dess. Så skedde. Dvs matte gav signal om galopp mot gården och därefter gav hon signal, på ett föredömligt sätt, om stopp. Jag stannade i god tid och precis bredvid åskådarna. Som såg rätt förvånade ut. Anledningen till det, var att de hade trott att matte skulle svimma av rädsla, istället kom hon tillbaka rosig om kinderna och glad i hågen. Som om det var hennes alldeles egen häst som hon ridit i många år. Och där stod de andra beredda med hjärt- och lungräddning.

Jag kände redan här, att jag skulle komma att gilla denna, nya, matte. Och jag kände redan här, att matte älskade mig och aldrig, aldrig, skulle släppa taget om mig. Och det förstod Sarah också, för hon är liksom jag, en blond och förståndig tös.

Blir alltid borstad mjuk och len, jag är mattes ögonsten!
Brella

Nu börjar det bli kallt! Men som tur är så håller jag på att sätta päls för fullt för matte  har besämt att jag ska gå ute med grabbarna i vinter (även de flesta nätter) och då är det ju kallt. Men som tur är har jag en rejäl päls i motsats till vissa andra hästar, de stackars djuren.

Därför har jag kikat lite på olika uppvärmda vattenkar eftersom jag har hört att människorna har sådana problem med att vattnet fryser på vintern.

Thermobar är väldigt populär har jag hört, men ganska dyrt. Jag tänkte ändå ta med det som ett alternativ, eftersom det är en kvalitetsprodukt.

Det finns väldigt många olika alternativ på storlekar med mera, kika själv på www.thermobar.se . Priset ligger på mellan 1600- 10 000 kr beroende på vilken storlek som är aktuell och hur många minusgrader den tål.

Man kan även bygga egna typer av uppvärmda vattenkar. Här har ni några exempel:

1. Bygg en låda av önskad storlek och köp en frostvakt (finns bla. på Jula).

2. Granngården säljer även speciella plattor som man kan lägga i botten på sin hemmabyggda låda, de förhindrar vattnet från att frysa.

3. Man kan även lägga i en boll av något slag, en fotboll till exempel.

4. Det finns även speciella vattenkoppar, men det brukar tyvärr sluta på en ganska saftig summa eftersom man måste dra vatten ut till hagen.

Här har ni även ett exempel på hur man kan bygga ett själv.

Inget vatten i hagen - Brella blir dålig i magen!

Idag kom husse till stallet för att pyssla lite med mig. Jag tror faktiskt att jag fungerar lite som terapi för honom.

Han ställde fram en stor påse och ur den tog han fram en massa ting av skilda slag. Vad ska han hitta på nu, tänkte jag. Han surrade om något "seldon" och "huvudlag", bla, bla, bla. Ja, det är väl något nytt man skall prova på. Kan ju vara skoj. Han placerade något runt halsen och grejade och hade sig. Han blev aldrig klar, suck. Och suck igen. Han sa att på kursen var det mycket enklare... "Var ska dettta vara och vad är det här till?" Men till slut, efter mycket svett och konstiga ord, satt grejorna där riktigt snyggt faktiskt. Ska bli intressant att följa detta eftersom han pratar om något med hjul som heter "rock", men jag vet inte vad det är.

Plötsligt kom något smygande, inte riktigt bestämbart förrän det utvecklats en aning. Den slog till med full kraft. En odör! 

Oj, fy tusan (ursäkta min vokabulär). Jag kastade mig in i boxen och körde mulen i höet. Hjälp, frisk luft, frisk luft!, Då kom husse och bad om ursäkt. Han hade ätit en jättegod kräftpaj som matte hade bakat och tålde inte riktigt kräftorna. Ok, jag godtog ursäkten men frustade fram något i stil med att han nästa gång kunde fundera ut någon form av kolfilterkonstruktion att placera på väl valda ställen.

Efter kräftpaj usch och fy, husse luktar dy!  

Brella

En tidig morgonritt med matte, solen lyser, himlen är klarblå. Luften är klart behaglig för en islandshäst, dvs. härligt kylig. Annat anser nog de andra hästarna. Dessa vänner som inte begriper sig på att anlägga en rejäl päls i tid. Men så står de där när det blir runt tio minus, huttrande och eländiga. Nej, vi islänningar, vi sätter päls, och en rejäl sådan redan nu. Inte sådant där fjun som de andra stackars krakarna lägger på sig. Som om de vore en kråka eller något liknande på sisådär 600 kilo.Ha, ha, ha. Vilken syn! 

I vart fall, så anländer vi husses och mattes bostadshus och jag får gå in i min favoritrasthage. Där, på baksidan av det gamla huset, har jag bra kontroll över vad som händer inne i huset. Får plötsligt se hur husse kommer med kaffekannan i högsta hugg. Så det vankas frukost minsann. Jag mumsar på ett långt grässtrå och förbereder mig på att de snart öppnar balkongdörren för att hiva ut en hårdbrödmacka till mig. Men så ser jag matte komma med fyra fåglar. Undulaten på huvudet, Meyern på vänstra axeln och Amazonen på den högra. På hennes högra hand sitter min favorit, Snyggingen Härje von Flistuggen, en ara på 4 år. Jag fångar skickligt upp ytterligare ett härligt ,långt, saftigt grässtrå och tuggar försiktigt njutningsfullt på delikatessen.

Undulaten verkar inte vara på sitt allra bästa humör. Han attackerar mattes fingrar. Eller leker hon med honom? Jag hör hur han liksom "smattrar" därinne. Ja, det låter så om de där små tandpetarna. Nåväl, han attackerar hennes händer och fingrar och matte skrattar åt honom. Så fångar hon upp honom i handen och pussar på honom. Plötsligt händer något med mattes läpp. Den far liksom ut på något sätt och matte skrattar inte alls längre. Fågeln har bitit sig fast i läppen och hon försöker att dra loss honom. Läppen är nu "förlängd" på något sätt. Matte grymtar något som inte lämpar sig att återge i detta forum. Till slut får hon fågeln att släppa greppet om hennes läpp. Husse skrattar hysteriskt. Matte ser inte lika glad ut, vare sig på husse eller på fågeln. Den senare släpper hon med en handrörelse i luften. Han  flaxar iväg och landar på sin sittpinne och ropar " Pussa på Pippiiiiidiiiiiiiiii!!!!"  Hahaha, jag kluckar där jag står och tänker att det bor mycket mod och odygdigheter i den där lilla tandpetaren. Själv är jag alltid ordentlig och...se där. Det lönar sig. Där kom mitt hårdbröd farande genom balkongdörrens öppning.

På en fågel, aldrig lita  - den kan genast börja bita!

Brellis

Det luktar mus i stallet. Nej, jag skojar inte. Det är nämligen en lite annorlunda lukt. Inte riktigt angenäm men inte riktigt obehaglig heller. Mer som en söt, varm, päls.

I vart fall har vi möss, och säkert en och annan råtta, i stallet. Men ägarna har satt upp diverse fällor, allt från traditionella råttfällor till saneringsföretagets specialtillverkade varianter. Med Waran. Som gör att råttan mer eller mindre torkar ut. Och när den är riktigt mager avlider den till följd av undernäring och lämnar ingen obehaglig lukt alls, säger de tvåbenta varelser som bevistar stallet.

Nåväl. Stormatte är inte rädd för möss. När en skadad mus, min kompis Hilbert, sprang skadad i stallgången, mitt framför Mellanmatte, skulle Stormatte ta en spade och ... "du vet vad". Men Mellanmatte blev en aning hysterisk, fångade den skadade musen på en spade, sprang ut ur stallet, och gömde musen i skogen. Stormatte skrattade så att hon kiknade när Mellanmatte kom tillbaka till stallet med upprorisk uppsyn. Haha, det där råttskrället blir ju mat åt fåglarna. Hur tror du att den ska komma undan med enbart tre fungerande ben? Mellanmatte bleknade och såg ledsen ut. Men hon fick sin hämnd.

När Stormatte skulle ta ned det långa grimskaftet från en av boxdörrarnas överliggare, råkade detta rep komma åt mattes hals och alla vet ju hur ett rep kan stickas. Det var ingen angenäm känsla mot halsen utan det kittlade och stack till. Problemet var bara att grimskaftet hängde så fint längs boxdörren, precis på det sätt Stormatte hade förutsatt när hon tog ned det. Varpå Stormatte kände på halsen för att utröna vad det var som kittlade. Och höll på att sätta en höbal i halsen. För där klängde sig en brungrå, slö mus fast, min vän Hilda, varpå matte fick ett behov av att plötsligt och oförutsett, dansa någon form av avancerad krigsdans där på stallgolvet. Och musen lyckades hon slå ner på golvet. Men innan hon hann trampa, hm, ihjäl den, så smet den in i....sadelkammaren. Ja, där får den det ju varmt och skönt - bra jobbat matte. I vart fall förhöll det sig på så sätt, åtminstone av det jag kan utröna, att stackars Hilda var matt av allt Waran, och hade sökt sig upp på repet för att söka skydd uppe på hög höjd. Därefter råkade hon ramla ner på matte när hon ryckte så infernaliskt i grimskaftet.  

Hilda tappade sin balans, matte förlorade all sin sans    

Brella

Hittade ett så snyggt täcke idag. Tänk vad skönt det skulle vara att bära när matte har jobbat så där extra hårt med mig, då är man ju alldeles genomvåt av svett.

  498 kr www.ridmedoss.se  ( ett stort + för att det är en miljövänlig hästbutik )

Idag skall jag berätta lite mer om min fjällsemester. En dag, när fjällbjörkens löv var utslagna och bäckarna porlade fridfullt, skickade Reinar Ren röksignaler från Funäsberget, om att vi, jag och Fluga, var inbjudna på skogsröjardisco à la bergfot. Det lät givetvis spännande tänkte vi, smet ut från hagen och skrittade mot skogen.

Rätt som det var, stod det en lämmel och fräste (för den som missat det, är det ett riktigt lämmelår i år) och han såg riktigt morsk ut, stående på sina bakben och munnen på vid gavel. Jag trodde käkarna på honom skulle gå ur led, du vet, som den där sekvensen i "The Ring" när hon sitter i garderoben.. -"Min  väg, min väg!" fräste den så att saliven stänkte åt alla håll. Jag hoppade över denna lymmel till surkartslämmel och skvätte lite grus på den.   

Vi kom sedermera fram till Skogsröjet. Oj, vilken tillställning det var där. Bland andra var älgen Skogstokig där. De kallar honom så eftersom han drabbats av en skottskada i skallen och med anledning av den, blir lite vild och galen ibland. Det är han som har inspirerat till låten; "älgarna demonstrerar, älgarna har fått nog....".

Hela skogseliten var där och vilket drag det var. Walle Varg körde några sköna moves. Fluga och jag körde våra nya hovessteps och det blev ett jubel bland alla som var där. Det fanns nytorkat myrhö och havreshots samt saltade morötter och äpplen i socker. Vilket trevligt skogsröjardisco.     

                             
Tack för en trevlig kväll, Reinar Ren. Vi var tvungna att dra hemöver vid ett-snåret, husse ropade nämligen som en galning på oss. Han hade sett att vi hade smitit och när vi inte kom hem på ett tag, var han precis på väg att vidta omfattande åtgärder för att lokalisera oss. Vi trippade tillbaka och såg helt oskyldiga ut. Eftersom husse är en riktig vekling, blev han inte förgrymmad, utan enbart lättad över att vi kom tillbaka.

Är nu riktigt trött, kommer därför sova sött.  

Brella

Bild från boxen på en tvåbening gnäggelignägg från Brella