Hej!

Lyckades slita åt mig mattes dator en sekund, så då passade jag på att gå in och titta på lite nya hästgrejer. Hittade många saker som var snygga och som passade nu till hösten.

  Snyggaste höst-vintertäcket i alla fall! 899 kr  www.hastprodukter.se

  Blått är den snyggaste höstfärgen på alla "sättapäls-tuffsiga" hästar!  449 kr Hööks.se

     Fulaste grimman på marknaden kanske? Man ack så skön den kommer att bli mot min känsliga mule på höstnätterna! 169 kr Hööks.se

Mm, härligt, idag var husse här o masserade mina hovar, ryggen och benen. Ja - han är ju en historia för sig. Jag kommer ihåg när jag träffade honom första gången. Jo, minsann. Han sa till matte; "ja nu får du sköta hästen själv för jag har inte tid med sånt. Jag vill inte veta av nåt tjat om hjälp", sa han.

Jo, jo, en vecka senare. Vem ville inte ta en provtur på mig? Han tjyvred, och gosade, och pratade häst, förlåt han pratade islandshäst med mig. Tja han är riktigt trevlig och snäll han, husse. Vill alltid mitt bästa. Skäller om de inte ger mig massage o stretching efter ridning när han inte varit hemma. Han anser att vi horses from iceland ska ha det lika bra som vilken människa som helst. Jag måste tillstå att det känns mysigt när han pysslar om mig. Men han låtsas som om han inte bryr sig så mycket, är lite manhaftig så fort det kommer in någon i stallet. Jag vet, och andra också för den delen, att husse älskar mig. Snart blir jag bjuden på film, " Tala med hästar" och morotstårta och sockerspetsat vatten.

Jag skall skriva mer om husses bekännelser, men det blir en annan dag. Imorgon ska jag berätta om den dagen han pratade med mig och jag hade känt honom en vecka.

Hur det kom sig att jag kan blogga? Enkelt. Igår tappade husse sin nya iphone i höet. Jag tyckte den var något hårdtuggad. Efter 2 dagar förstod jag hur det hela funkade, dvs. bra. Tänk, att kunna blogga och prata med mina halvblodskompisar men de fattar, ursäkta uttrycket, nada, (de är ju bara hästar). Men jag gillar dem skarpt ändå.

Ja goodnight, fortsättning av husses bekännelser kommer imorgon. Det blir intressant kan ni tro. Nu måste jag gömma iphonen i spånet. Det kommer en massa tvåbenta varelser här. Människor alltså. Jag kallar dem Svampbob Fyrkant. De ser väldigt olika ut och har för det mesta smala pinnar till ben. Och så tycker en del av dem att vi islandhästar har korta ben och att vår kroppsform är kompakt! En del undrar om vi kan springa som en vanlig häst. Om vi kan, sätt dig på min rygg .... Hi, hi, eller gnäggelignägg som vi icelandhorses säger.

Har nu lagt flughuvan på hyllan till nästa år. Skönt. Nu slipper jag förstöra frisyren. Snart växer manen, pannluggen och inte minst, svansen, tillbaka. Ser lite tärd ut efter allt gnuggande i sommar. Pyts väck alla flugor och myggor. Nu är det dags för lite blingbling igen. I form av blinkande reflexer. Ser ut som en förbannad julgran innan lillmatte, mellanmatte och stormatte är klara med mig. Men så syns jag bra i trafiken också. Se där, kommer den där vandrande JULGRANEN, säger barnen och pekar. Hm.

Jula, säger jag bara. Jula, butiken alltså. Där har de blinkande reflexer för den som är rädd om sitt liv, och sitt utseende. Snyggt, blänker lite som diamanter faktiskt.....

Uppe i fjällen har jag en kompis, en annan islandshäst, som heter Fluga. Hon är över 20 år gammal och en riktigt god vän. Hon lyssnar på allt jag har att säga och gnäggar åt pinsamma detaljer som jag delger henne om min matte. I vart fall har vi det trevligt under 4-5 veckor däruppe. Det går inte att jämföra naturen i fjällen med naturen annorstädes. Där finns sköna stigar med mjukt underlag som sviktar, mumma för mina ben. Det finns rejäla nivåskillnader så mina lungor får jobba och mitt hjärta med för den delen. I somras stötte vi ihop med en älg, Hilding. Jag blev faktiskt rejält rädd. Fy, den backade inte undan, bara stod där och glodde på oss, ilsket. Nyfiket, rättade Fluga mig. Hon kände givetvis Hilding sedan lång tid tillbaka från den tid då han var kalv och inte riktigt torr bakom öronen. Så Fluga hälsade, jag likaså men med den skillnaden att gnägget lät en aning darrigt. Pep nämligen som en ung flicka igen. Därefter fortsatte vi båda lugnt skrittandes (åtminstone Fluga) och Hilding likaså, men åt motsatt håll. Pust.

Just nu har jag ett schabrak med orange löv på beige botten. Ursnyggt höstmode för den modemedvetne hästen.

Hej.

Den här bloggen handlar om mig och min, bitvis, något annorlunda familj.

Jag är en islandshäst, ja, du vet, en sådan där häst som är lite kortväxt, envis, trevlig, orädd och vars förfäder levt skyddade på Island under många, många år. Andra hästar är bara hästar, men jag är således en islandshäst. Det är skillnad det. Som hämtad från sagorna. Det tycker i alla fall min matte. Hon är lite stollig. Anser att jag är vackrast på jorden. Men hur många fuxar finns det egentligen? Vi är väldigt vanliga. Ok, jag vet. Jag är fin, med min flerfärgade svans, lång och tät, min vackra, ljusa, man och min permanentade pannlugg. Hehe. Många tror att den är permanentad och matte har svårt att förklara att den bara är så där. Av naturen. Du förstår ju själv vad fjolligt det låter att permanenta en häst. Jag slår vad om att någon verkligen tror att min matte har gjort det. För det skulle hon kunna göra. Eftersom hon gör allt för mig. Men faktum är att min pannlugg utformades på detta sätt av naturen.

I vart fall så är jag alltså en islandshäst. Jag blir inte rädd när jag är ute och springer och någon plötsligt har fått för sig att byta sin gula postlåda mot en blå. Jag blir inte rädd när det ligger en festis på en sten, där det inte låg någon förut. Möjligen mossa, men ingen festis. Vad nu en festis har på en sten att göra. Men du vet, människan gillar att släpa med sig godsaker ut i naturen, men glömmer liksom att ta med sig förpackningen hem igen, stackarn. Detta fastän förpackningen är betydligt lättare när innehållet försvunnit. Jag har aldrig förstått det där. Nåväl, jag är i alla fall en islandshäst oavsett festis på stenar eller inte. Jag blir inte rädd för att en skidåkare dyker upp bakom ett träd och jag börjar följaktligen inte att bralla runt med fara för omgivningen, som vissa av mina stallkompisar gör. Men jag är inte så lång. Vilket gör att när någon lång trevlig människa rider på mig, ser det lite komiskt ut. Nästan som om benen når marken. Jag får skägg under hakan på vintern eftersom jag har en härligt varm päls. Då ser jag rolig ut tycker matte. som en stor lurvig hund. Överdrivet,anser jag.

I vart fall handlar den här bloggen om mig. Mina starka sidor, mina svaga, vad jag lär matte och vad hon anser sig lära mig. Mina åkommor och tips och idéer - de flesta mina, märk väl.