Det är massor av lera i hagen nu. Rätt vad det är, sätter mina vänner i samma hage av i galopp i denna lera. Detta är inte vidare klokt, då det innebär en avsevärd halkrisk. Än så länge har detta inneburit som mest, ett par tappade skor. Givetvis har inte jag tappat några, men de andra har gjort det. Och benen är i behåll. Jag brukar stå på min plats uppe på bergknallen. Där har jag utsikt, och inte minst uppsikt, över mina nerviga vänner. Där står jag således, med torra hovar och betraktar dem. En aning eftertänksamt. En aning bekymmersamt.  Varför springer de på detta viset? Men de är ju bara hästar. Jag är en islandshäst.

Idag har jag valt ut de finaste stråna i hösilaget. Kört bort Hera och visat att precis på hennes plats, där vill jag stå. Hon flyttar sig underdånigt och jag sträcker lite på mig. Är nästan lika hög som henne. Saknar endast ca 31 cm, hm. Därefter kom Dina och flyttade på mig. Anledningen till att jag flyttade på mig beror givetvis på att jag ansåg att det fanns godare delikatesser på andra sidan matstationen.

Nej, nu måste jag vila för snart kommer Lillmatte och ska ha lektion. Då brukar hon stå och skaka i min mathink för att locka fram mig. Hon tror att jag är lättlurad och att jag kommer med anledning av maten. Men jag är en förståndig häst, förlåt, islandshäst, och kommer givetvis fram direkt för att i största möjliga mån undvika lerans långa, krämiga, famntag.

Trött på att trampa runt i lera -  vill inte ha plusgrader mera!

Brella