Snö. Sådana ljuva kristaller. Det får mig att tänka på fölängeln. Och vår utflykt häromkvällen.

Det var mörkt ute. Jag petade ned pinnen uppe på berghällan.  Elstängslet föll då ned på marken enligt beräknat, varvid jag, Dina och Hera följdes åt in mot skogen. Vi såg inte till "Hotet", men vi vet att han finns därute någonstans.

Däremot hittade vi en tjärn alldeles bara en liten bit bortöver. Vi vågade oss inte dit eftersom vi tror att det är där fölängeln bor. Hon, den lilla ljusa med lång, vacker, kritvit man och svans. Hon som bara dyker upp vid fullmåne och som iakttar oss under tystnad. Hon har med stor sannolikhet sin viloplats i detta vatten. För när hon plötsligt står där i skogen, täcks hennes päls av vattendroppar som gnistrar runt hennes vita kropp. När hon skakar av sig vattnet,  står en kaskad runt henne och dropparna faller liksom vita kristaller runt henne. Vår skyddsängel.

Dagen därpå stod vi lugnt och betraktade ägaren när denne lagade staketet. Han kliade sig en aning i huvudet när han betraktade hovavtrycken utanför elstängslet och undrade vad vi gjort därute. Samtidigt drog han ett befriande andetag. Det var ju ändå för väl att vi befann oss  på rätt sida av stängslet.

Vacker är hon som kommer ur vatten - gnistrande klar står hon i natten!

Brella