Lillmatte fick ju en avkomma, ett människoföl för inte alltför länge sedan. Det där lilla knytet som de doppade i en vattenhink under avancerade former - i ett stall med ett mycket högt torn. Dop, kallas det tydligen men jag insisterar på att kalla det för ett vanligt dopp. Närmare bestämt dopp av litet knyte i vattenhink, helt enkelt.

I vart fall, apropå det där knytet, stormatte är alldeles salig över detsamma. Ja, verkligen. När hon inte har träffat honom på några dagar då längtar hon efter den lille. När hon träffar honom är det endast han som gäller. Hon har inte ögon för någon annan. Och knytet skrattar alltid när han ser henne. Men så är hon ju en aning påhittig också. Hittar alltid på något tokigt med både tvåbening och häst, förlåt, islandshäst.

Jag funderar över hur situtationen skulle se ut om jag hade ett eget litet föl. Stormatte skulle väl bosätta sig i stallet kan jag tro. I vart fall är det nog inte aktuellt på ett tag.

Vi var på en sådan där populär clinic i Älandsbro en gång. Jag blev förjust i en vacker springare och sprängde elstängslet varvid springaren stod och darrade längst ned i sin hage. Jag fick bannor för att jag hade haft sönder hagen. Husse kom och ledde mig tillbaka till hagen och jag sprängde staketet på nytt. För att åter bli hämtad. Jag hade liksom bestämt mig. Men den där stackars springaren skakade av skräck och förstod uppenbarligen inte alls vad jag hade för avsikt. Varvid jag gav upp.

I hagen fanns en vacker skäck, stackaren blev alldeles stel av skräck!

Brella