Jag är otroligt alert nu när jag har stått på vila i flera dagar. Det passar inte mig. Ånej, vore jag en häst, förlåt islandshäst, som gick i någon verksamhet där jag reds lektionsridning ett par gånger om dagen, kanske det hade varit aktuellt med vila. Kanske om jag användes till turridning eller en kombination av båda ovanstående. Eller om jag tränades hårt flera dagar i veckan, tävlade i högre klasser beträffande dressyr och hoppning alternativt gångartstävlingar. Då kanske. Men inte nu. Jag är ingen unghäst. Jag är en islandshäst i sina bästa år.

Jag rids ungefär 5-6 dagar i veckan. Medel, lugnt och två dagar med mycket tempoväxling inklusive två lektionstimmar i paddock per vecka. Däremellan får jag komma ut i naturen, med en vän eller ensam med någon av mattarna. Jag får variation, omväxling och det är ett rent nöje att få springa ute i naturen. Känna alla lukter, se andra djur och människor, sträcka ut mig, hoppa över en bäck, kliva över en stam, tränga mig igenom ett buskage, galoppera tillsammans med en vän. Vilken lycka.

Och så ställer de mig på vila. Jag vill för allt vad baljan håller inte stå i en vinterhage och glo dagarna i ända. Äta av hösilaget. Dricka vatten. Gå några meter upp och ned för min berghälla. Springa runt hagen. Fy, vad tråkigt. Nej, låt de hästar, förlåt islandshästar, som behöver vila göra det. Exempelvis på grund av någon åkomma. Jag vill ju ut i naturen - och inte bara behöva stå här. Det är rena vilan för mig, närmare bestämt detta faktum att jag slipper att gå i en hage och det faktum att jag inte rids hårt. Jag får omväxling genom att komma ut, det blir jag lycklig av.

Jag är lyckligt lottad som har en matte som vågar tänka så. Så, släng dig i väggen denna vecka, tillika vilovecka, som har passerat. För här kommer en ny, händelserik, vecka.

Ordet vila vill jag inte höra  -  ute i hagen finns inget att göra!

Brella