Vinterns skickligaste ryttare, var tog du vägen

inga kalla armar slingrar sig runt min kropp

du ande av isvindar, är du bara en sägen

säg, finns det fortfarande det minsta hopp?

Mina förfäder kämpar i det kargaste land

Var dag vinden bita och vredgat yla

fromma själar får ingen hjälp från människohand

dukar under ackompanjerad av den strängaste kyla

Här släpper inte gråvinden sitt grepp om oss

den sitter fast i sin svetsade kedja

kan du hjälpa den att ge sig iväg, att komma loss

vi härom dig verkligen bedja

Brella

Tänka sig, matte har varit sjuk i flera dagar nu. Det är inte likt henne. Att få upp maten på det där sättet. Sådant håller inte vi islandshästar på med. Har vi lyckats att införskaffa föda, tuggat och svalt den, känns det lite onödigt att den ska passera samma väg igen, närmare bestämt samma väg som den kom. Jag blir så hungrig då.

Detta har i alla fall inneburit att matte har legat helt utslagen och inte har hon tagit sig hit för att hälsa på mig, inte strukit mig över manen. Men jag överlever nog. Så viktig är hon inte...eller?

Däremot har mellanmatte varit här. Det är hon som nagelfar boxen så till den milda grad att man tror att hon har använt sig av ett förstoringsglas. Det är verkligen rent och fint. Väggen som jag brukar förorena, visserligen ofrivilligt men ändå, den har hon också skurat.

Så kom lillmatte på besök igår kväll. Henne busade jag med, för jag var verkligen SÅ pigg. Först tog jag en fin galopp på hennes kommando, så långt allt väl. Därefter ville lillmatte att jag skulle öka och det gjorde jag. Med besked dessutom. Jag sprang snabbare än vinden och hoppade, eller snarare flög, över vattenpölarna, för jag anser att de är så förskräckligt otäcka. Lillmatte satt på sniskan på min rygg ett tag men hon lyckades återfå balansen. Men hon är en tuff tvåbening och skrattade bara åt mig. Gissa vad jag gjorde åt henne? Hehe.

När jag tappar all min sans, tappar lillmatte sin balans!

Brella