Jag måste bara få berätta om när ett par av mina tvåbenta familjemedlemmar åkte söderut på en så kallad viloperiod.  

Mellanmatte är flygrädd. Hon skulle kliva på ett sådant där stålobjekt för vidare färd mot något varmt land (hur man nu kan komma på en sådan avskyvärd tanke, jag tänker främst på det här med värmen). Stormatte, tillika Tungmatte, betraktade henne och såg att hon var på väg att svimma eftersom ansiktsfärgen var alldeles grå och blicken stel. Tvåbeningsvärdinnor tog sig an flickstackaren och placerade henne i en stol. Det blev ett fasligt rabalder runt henne.

Nåväl, fram kom de till slut. Till Gran Canaria. De hade några varma dagar under vistelsen där, ack så förskräckligt.  

En dag fick de för sig att de skulle rida på Black Horses uppe i bergen i Puerto Rico. Hästarna visade sig vara vita (hur det kommer sig förtäljer inte historien). I vart fall, blev de tilldelade varsin häst, en blandning av arab och två andra hästraser som jag inte minns namnet på. Hästarna var beniga och muskulösa. Mellanmatte satte sig på sin häst och det gjorde de andra med. Nej, inte på Mellanmattes häst, utan på varsin. Dock stod inte Mellanmattes häst speciellt stilla, den liksom hoppade och studsade på plats. Sedan bar det iväg. Över vulkansten, vassa klippor och stenar som sköt upp som spjut från backen. Taggiga kaktusar överallt. Mellanmatte och Tungmatte satt förskräckta på sina hästar och klamrade sig fast i galoppen. Hoppades att det skulle ta slut snart. Klängde sig fast i manen, de få strån som fanns där, och hoppades för sitt liv att de inte skulle ramla av rakt ned på de sylvassa röda stenarna eller, för den delen, på de gråbruna och taggiga kaktusarna.

Samtliga turister överlevde turen, likaså gjorde mina familjemedlemmar. Dock var de uppskakade resten av dagen och kom sig liksom bara för att sitta, i solen, vid något fyrkantigt hål med illaluktande vatten (klor, tror jag det heter) resten av eftermiddagen, intagandes en stark och söt dryck, för att stärka sig efter dagens upplevelser.

Så kom slutligen den dag då det var dags för hemfärd mot kallare land. Mellanmatte hoppade in i flygplanet utan att verka nämnvärt besvärad. Tungmatte höjde frågande på ögonbrynen. Mellanmatte svarade att hade hon överlevt de där förbaskade hästarna och turen uppe i bergen, skulle hon minsann överleva i detta flygplan på vägen hem. Tänka sig, sådana känsloyttringar på grund av att ha ridit en helt vanlig häst, inte ens en islandshäst!

Det är aldrig riktigt lätt, att sitta i ett stålskelett!

Brella