Igår kväll var det alldeles stjärnklart. Ingen dimma, skönt. Jag gick med mina ägare längs den lilla grusväg som leder till paddocken. Det ligger en liten gul stuga efter denna lilla sträcka. Jag vänder alltid min blick mot det lilla huset. Det gula huset, med den lilla gården med alla äppelträd och på hösten alla dessa underbara äpplen. Nu var det mörkt ute, endast månen lyste alldeles ovanför stugan, snett till vänster om stugtaket, vit och klar.  Stugan såg lite övergiven ut, den såg även lite trött ut, med den gula färgen som börjar bli lite matt på vissa ställen. Stugan är ändå vacker. På sitt sätt.

Jag undrar vem som bor där inne. För inte kan väl en så fin, gammal stuga, stå obebodd? Det lyser en lampa i köksfönstret och den släcks aldrig. Jag känner mig trygg i närheten av detta lilla hus. Det andas av harmoni och svunna tider. När husfolket uträttade sysslor framför elden i den öppna spisen. När de åt sin kvällsvard, efter att först ha utfodrat kreaturen i ladugården. När de fick slita ont om dagarna och äntligen komma till ro om kvällarna. När det berättades sagor och historier som var spännande både för vuxna och barn. En oändlig gemenskap och där alla hade sin roll för att vardagen skulle fungera. Det är nog ett lyckligt hus. Denna gula lilla stuga.

Ibland ser jag, men endast jag, hur de gamla bomullsgardinerna rör sig lätt, som om de viks undan en kort sekund. Kanske drar det lite i stugan, eller kanske inte. Ibland hör jag en stol som dras fram. Kanske är det fönsterluckorna som rör sig, kanske inte. Ibland ser det ut som en liten punkt av imma på fönsterglaset. Kanske är det lite fuktigt där inne, kanske inte.

Över stugan en liten stund - lyser månen klar och rund!

Brella