Så var det dags för ännu en ridlektion. Stormatte anade sig till att det inte skulle fungera eftersom snön packar sig under mina hovar. Men vi gjorde ett tappert försök, hon, jag och instruktören. Som jag redan hade förutsett fick lektionen avbrytas då jag halkade omkring som på bananskal. Hela tre minuter. Yes, härligt med vila, tänkte jag. Den glädjen blev kortvarig.

Min ledare, tillika Stormatte, kom på att vi skulle prova att gå på vägen istället. Vi brukar undvika att uppehålla oss där -men vad göra, i en sådan situation där matte anser att jag behöver motion. Det blir väl en lugn promenad tänkte jag. Men vägen visade sig vara väl packad. Nja, inte riktigt på det sättet - utan av snö. Dessa ädla vita kristaller låg som en matta på vägen och gav ett både hårt och tillräckligt tjockt underlag för att vi skulle kunna hålla tempo. Broddarna fungerade väl, inga "kling-ljud" hördes varvid jag kan dra slutsatsen att de aldrig träffade asfalten. Underlaget var således bra för mina ben. Vi höll ett bra tempo. Jag som trodde att det skulle bli en lugn kväll upptäckte ganska snart att det utvecklades till en träningskväll.

Efter nästan 5 km skulle vi vända tillbaka och då lutade det lite nedför. Matte vågade inte ta risken utan valde att gå bredvid. Jag gick på trottoaren. Det får man inte göra. Inte en människa i sikte, så vi störde ingen givetvis.  Men bilarna kör så förskräckligt fort, trots halkan, att de ibland som ett resultat av detta snurrar runt på vägen alternativt ned i diket. De har  inte tillräckliga broddar och ändå håller de alldeles för hög hastighet. Alltså gick vi på trottoaren. Lagväktaren kan ju knappast påstå att det är mina hovspår, om de inte har utvecklat den tekniska utredningen till att omfatta hovavtryck.

Om konstapeln kommer när jag befinner mig på trottoarkanten -  gömmer mig bakom dikeskanten!

Brella