I vår hage vistas för närvarande fyra hästar, jag är högst i rang och följaktligen den som bestämmer, dvs. äter först, dricker först, hälsar först, bestämmer var de andra ska stå, när de får gå...ähum, ni förstår säkert.

Ikväll anlände Stormatte, även kallad Tungmatte (fast det vet hon inte, vi säger det bakom hennes rygg). Hon kom trallandes där i mörkret och klafsade runt i leran, stöp några gånger och använde ord som knappast är lämpliga att återge. Hon sjöng något, eller snarare kom ett oljud fram mellan hennes läppar. Hon ser lite dåligt, och mörker gör det knappast bättre, och därför tog det tid för henne att ta sig ner till oss. Men hon såg oss inte eftersom vi stod på andra sidan hövagnen. Förflyttade oss liksom sidledes i en gemensam rörelse bort från hennes rörelseriktning.

Mellanmatte ropade till henne och frågade vad hon höll på med. Hon svarade att hon inte hittade oss hästar. Och Mellanmatte gick då ned i hagen och sade; "men här är ju Brella".  Nej, oj, men herre Jesses. Vilka stora ögon du har, du är ju inte Brella. Du är en ko!"  

Tack för det. Jag skäms å hennes vägnar - över att hon trodde att kon var jag. Obeaktat det faktum att det var mörkt ute, det är ingen ursäkt. Jag anser att hon är i behov av glasögon, och detta tämligen omgående.

De gick och hämtade hjälp och kon föstes tillbaka till sin plats på andra sidan stängslet. Det händer mycket på en bondgård, även om kvällarna. Mitt ordspråk lyder dock; bättre en ko i hagen än två kor i stallet.

Ack och ve för en ko så lat - komma hit och ta vår mat!

Brella