Vilka fantastiska skogar, stigar och nivåskillnader. På vägen mot Grönängen, vandrade vi längs denna fantastiska led, jag och Stormatte, min vän Hera och trygga Helena,  vackra Najagg med underbara Camilla, samt lugna Myrra med mysiga Ellinor.

Det var grått ute, men vid något tillfälle lyste solen igenom molnen, med ett lite dimmigt ljus. Fuktdroppar hängde i luften och gjorde att det såg lite grått ut. Det ångade om våra kroppar. Vi vandrade över vattendrag, över broar och spångar. Hera, unghästen som endast är tre år gammal och som aldrig gått över en bro, (inte över en spång heller för den delen) gjorde det med den värdighet som tillstår ett förståndigt halvblod.

Efter en lång vandring nådde vi fram till Grönängen där flera vackra hästraser har sin boplats. Gården ägs av fantastiskt generösa och omtänksamma människor. Bland de finaste jag har träffat faktiskt. Vi blev parvis tilldelade fina hagar. Där vilade vi och åt av det gröna gräset som fortfarande fanns tillgängligt - trots att det är november. Under tiden fikade våra mattar med gårdens ägare och några andra, bland annat en riktig cowboy! Jaa, det var i sanning en äkta cowboy som satt där endast iförd T-shirt och skjorta samt hatt. Han frös inte ett dugg. Han skrattade muntert och berättade historier, rökandes en cigarr.    

Sällskapet pratade och skrattade om vartannat där borta i fikahörnan, omgivna av vackra, öppna hagar med betande hästar. Runt våra fötter sprang tuppar och kacklande höns. De ver verkligen speciella med vackra färger och de hade även rejält med fjädrar på fötterna varför det såg ut som om de bar på tofflor. 

Den hattbeklädda tvåbeningen skojade med de andra och föreslog att de skulle anta utmaningen och ställa upp i ett rally till sommaren i grannsocknen. Jag höjde huvudet när jag hörde detta. Jag såg det genast. Det vill säga, ljuset i mattes ögon. "En sträcka på tre mil? Inga problem för en islandshäst. Tävlingar efter vägen?", hörde jag henne säga. Den hattbeklädde, kluckade av återhållen munterhet och hans ögon spelade. Han hade värvat en till.

Nåväl, på vägen hem fick vi sällskap av en arab och en fjording och deras trevliga ägare. Matte och Helena gick till fots med mig och Hera. Vid det här laget, frös matte så att hon skakade. Hon är så klen. Först är hon varm, sedan är hon kall. Ingen ordning alls på hennes kroppstemperatur. Det är nog sannerligen inte enbart hennes stämband det är fel på. I vart fall blev hon varm eftersom hon har ett bra tempo. Det gillar jag. Att hon har ett bra tempo alltså.

Vi tog farväl av de andra hästarna. Jag ansåg att det var mycket trevligt att vara där varpå jag tjurade lite när jag skulle upp i transporten, framför allt när det anlände en till häst som hade seldon på sig och var under träning. Samtidigt som det sprang en hund på gården. Vem vill lämna en sådan gård? Men matte ger sig ju inte varpå hon hade lastat mig inom tre minuter.

I natt får ingen oss störa - jag och Hera är alldeles möra!  

Brella