Vilka fantastiska skogar, stigar och nivåskillnader. På vägen mot Grönängen, vandrade vi längs denna fantastiska led, jag och Stormatte, min vän Hera och trygga Helena,  vackra Najagg med underbara Camilla, samt lugna Myrra med mysiga Ellinor.

Det var grått ute, men vid något tillfälle lyste solen igenom molnen, med ett lite dimmigt ljus. Fuktdroppar hängde i luften och gjorde att det såg lite grått ut. Det ångade om våra kroppar. Vi vandrade över vattendrag, över broar och spångar. Hera, unghästen som endast är tre år gammal och som aldrig gått över en bro, (inte över en spång heller för den delen) gjorde det med den värdighet som tillstår ett förståndigt halvblod.

Efter en lång vandring nådde vi fram till Grönängen där flera vackra hästraser har sin boplats. Gården ägs av fantastiskt generösa och omtänksamma människor. Bland de finaste jag har träffat faktiskt. Vi blev parvis tilldelade fina hagar. Där vilade vi och åt av det gröna gräset som fortfarande fanns tillgängligt - trots att det är november. Under tiden fikade våra mattar med gårdens ägare och några andra, bland annat en riktig cowboy! Jaa, det var i sanning en äkta cowboy som satt där endast iförd T-shirt och skjorta samt hatt. Han frös inte ett dugg. Han skrattade muntert och berättade historier, rökandes en cigarr.    

Sällskapet pratade och skrattade om vartannat där borta i fikahörnan, omgivna av vackra, öppna hagar med betande hästar. Runt våra fötter sprang tuppar och kacklande höns. De ver verkligen speciella med vackra färger och de hade även rejält med fjädrar på fötterna varför det såg ut som om de bar på tofflor. 

Den hattbeklädda tvåbeningen skojade med de andra och föreslog att de skulle anta utmaningen och ställa upp i ett rally till sommaren i grannsocknen. Jag höjde huvudet när jag hörde detta. Jag såg det genast. Det vill säga, ljuset i mattes ögon. "En sträcka på tre mil? Inga problem för en islandshäst. Tävlingar efter vägen?", hörde jag henne säga. Den hattbeklädde, kluckade av återhållen munterhet och hans ögon spelade. Han hade värvat en till.

Nåväl, på vägen hem fick vi sällskap av en arab och en fjording och deras trevliga ägare. Matte och Helena gick till fots med mig och Hera. Vid det här laget, frös matte så att hon skakade. Hon är så klen. Först är hon varm, sedan är hon kall. Ingen ordning alls på hennes kroppstemperatur. Det är nog sannerligen inte enbart hennes stämband det är fel på. I vart fall blev hon varm eftersom hon har ett bra tempo. Det gillar jag. Att hon har ett bra tempo alltså.

Vi tog farväl av de andra hästarna. Jag ansåg att det var mycket trevligt att vara där varpå jag tjurade lite när jag skulle upp i transporten, framför allt när det anlände en till häst som hade seldon på sig och var under träning. Samtidigt som det sprang en hund på gården. Vem vill lämna en sådan gård? Men matte ger sig ju inte varpå hon hade lastat mig inom tre minuter.

I natt får ingen oss störa - jag och Hera är alldeles möra!  

Brella

 

fastklistrad läsare

8 november 2011 16:07

hej! följer denna blogg millimetervis så jag undrar förstås.. är du en författare? eller vart bara får du allt ifrån? / imponerad

Brella Islandshäst

8 november 2011 17:18

Det här var en av de mest fantastiskt trevliga kommentarer jag någonsin sett. Tack, jag älskar att skriva och vem vet, kanske jag får publicera en hästs bekännelser i bokform en dag..;-)
Kram, Brella

 

Wilma på norra sidan ön

8 november 2011 21:14

Önskar så att vi varit med...hoppas på fler turer .Äntligen har min skruttiga matte börjat motionera mej igen,så länge det nu varar ?

Brella Islandshäst

8 november 2011 22:48

Söta Wilma, min vän. Det kommer många fler tillfällen. Och du ska vara rädd om din matte. Hon är snart igång igen ska du se. :-)
Kram,
Brella

 

Natte

10 november 2011 14:06

Passar på att läsa lite kommentarer när man sitter hemma och är sjuk. Måste bara säga att Wilma har en underbar matte som frågat ett flertal gånger om jag vill låna Wilma. Tyvärr blev det dock ett fåtal gånger som jag verkligen vågade mig upp på hästryggen. Det är pga mig, min rädsla för hästar. Wilma är ju världens snällaste. Och att matte lånar ut sin ögonsten till mig, ja jag är hur tacksam som helst. Förstår att man bör va evigt tacksam om man blir erbjuden det. Har ju varken facebook eller nr så passar på att säga det här: Tack så jätte-mycket! För att Wilmas matte erbjuder mig att låna hennes häst och förstås tack Wilma som låter mig sitta kvar =)

Brella Islandshäst

11 november 2011 00:18

Tack Natte. Jag ska hälsa Wilma och Wilmas ägare detta. Tack för fina ord. Nu blir min vän, vackra Wilma, glad.
Kram,
Brella

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Förbaskade hovröta.   På grund av att den förbaskade hovrötan har fått fäste i mina hovar har framhovarna reducerats avsevärt. Men nu har matte bestämt att, om samma väder föreligger till våren, ska jag få stå inne på nätterna. Torrt. Samt, hon k...

Hon blev gammal min meyer-vän Lulu, hela 33 år. Hon somnade in i husses trygga famn, lugnt och stilla.   Grå, grön och lite luggsliten min lilla vän som jag nosade på   åldrad, tufsig och mycket liten temperamentsfull, vänlig, saknar dig ...

Hej alla hästvänner där ute!   Jag har ju funderat lite på vilka som läser min blogg och jag har en liten fråga. :)   Är det någon av er som tävlar / har tävlat? Lillmatte ska ju tävla med mig nästa helg så jag skulle vilja ha lite tips om ...

Hur snyggt skulle inte detta schabrak vara på mig? Snacka om Bling-bling!     599 kr - Royal hästsport ...

Har varit ute och surfat lite. Så jag tänkte ge er lite tips på vart man kan hitta lite tuffa grejor för tuffa pållar och ryttare!                                 Allt är ifrån Hööks        ...