Jag kan göra vacker hov. Jag kan dansa. Jag är världens vänligaste själ. Jag kan tala med gudarnas hästar. Jag kan, kan, kan - minsann. Jag är inte bitter.

Men vem väljer de att göra ett reportage om. En gammal meyers på 36 bast. Som lever på övertid, luggsliten och bedrövlig. Samt en undulat - en tandpetare. En amazon, 11 år gammal och ilsken som få, förutom mot kära matte eftersom han älskar henne. Och så min bäste fågelvän, aran Snyggesnygg. Men handen på hjärtat, han väger ett kilo och visst, han är en riktig flistugg, men vad mer kan han egentligen prestera? Ok, han sjunger rätt bra. Nej, jag är inte bitter.

Här står jag med blänkande hovar efter att mina ägare bytt ut mineralfodret mot ett mer effektivt. Med min blanka päls och mitt goda humör. Men uppenbarligen är vi hästar, förlåt, islandshästar, inte lika intressanta att fotografera och skriva om. De ska skriva om någon som kan tala. Det kan jag ju, med mitt kroppsspråk men det är bara matte som förstår. Jag är definitivt inte bitter.

Men, när reportern och fotografen kommer på tisdag, då ska jag stå i min rasthage och charmera dem. Jag ska minsann vara med på bild. Beslutsamhet är en dygd hos en fux med ambitioner. För jag är inte bitter. Jag gör istället något åt varje situation.

Fast jag gör allting rätt - blir jag brädad av en sprätt!!!

Brella