Idag kom snön. Med besked dessutom. Ja inte i ordets faktiska betydelse. Jag har i alla fall inte upplevt att snöflingor har givit besked. Men riktigt fina flingor föll i stor mängd. Jag är lycklig.

Matte kom och skulle rida bort till Hörningsholm där min vän Wilma har sitt hemviste. Lillmatte och en kompis till henne, skulle möta upp där för gemensam uteritt. Det rör sig om en sträcka på 5 km, vi kom hela 1 km. Då gick jag på styltor. De dyrbara flingorna som jag och matte längtat efter hade nu packats under mina hovar så matte fick slå bort dem. Hon muttrade något ohörbart. Jag har nämligen inga sulor varvid snön packas under hoven. Detta eftersom jag har det lite besvärligt med hovröta och det måste bli kallt och snö innan jag får sulor. I vart fall blev det till att vända hem och matte fick gå. Hehe. Hon muttrade över detta också. Vad lätt det blev liksom. Jag är tillfreds.

I två dagar har mina hagkompisar sprungit benen av sig. Njaä, inte bokstavligen. Det har blåst som bara den. Dina, som är högst i rang, jagar bort oss hela tiden från en massa faror som lurar överallt där det blåser. Jag brukar titta lite fundersamt på henne och undra om hon har alla höstrån i stacken.  Alternativt alla hästar i stallet. Jag brukar ta skydd uppe på bergknallen men ibland jagar hon ner mig därifrån. Hon är högst i rang nämligen. Ja, jag har bytt hage och i denna är jag inte längre högst i rang. Nu har i alla fall dessa halvblod tappat varsin sko som ett resultat av allt springande. Så onödigt. Jag har dock mina fina skor kvar. Jag är nöjd.

Fast jag ropar sluta, fortsätter de att kuta!

Brella