Igår kväll var det alldeles stjärnklart. Ingen dimma, skönt. Jag gick med mina ägare längs den lilla grusväg som leder till paddocken. Det ligger en liten gul stuga efter denna lilla sträcka. Jag vänder alltid min blick mot det lilla huset. Det gula huset, med den lilla gården med alla äppelträd och på hösten alla dessa underbara äpplen. Nu var det mörkt ute, endast månen lyste alldeles ovanför stugan, snett till vänster om stugtaket, vit och klar.  Stugan såg lite övergiven ut, den såg även lite trött ut, med den gula färgen som börjar bli lite matt på vissa ställen. Stugan är ändå vacker. På sitt sätt.

Jag undrar vem som bor där inne. För inte kan väl en så fin, gammal stuga, stå obebodd? Det lyser en lampa i köksfönstret och den släcks aldrig. Jag känner mig trygg i närheten av detta lilla hus. Det andas av harmoni och svunna tider. När husfolket uträttade sysslor framför elden i den öppna spisen. När de åt sin kvällsvard, efter att först ha utfodrat kreaturen i ladugården. När de fick slita ont om dagarna och äntligen komma till ro om kvällarna. När det berättades sagor och historier som var spännande både för vuxna och barn. En oändlig gemenskap och där alla hade sin roll för att vardagen skulle fungera. Det är nog ett lyckligt hus. Denna gula lilla stuga.

Ibland ser jag, men endast jag, hur de gamla bomullsgardinerna rör sig lätt, som om de viks undan en kort sekund. Kanske drar det lite i stugan, eller kanske inte. Ibland hör jag en stol som dras fram. Kanske är det fönsterluckorna som rör sig, kanske inte. Ibland ser det ut som en liten punkt av imma på fönsterglaset. Kanske är det lite fuktigt där inne, kanske inte.

Över stugan en liten stund - lyser månen klar och rund!

Brella

Undrar vad man ska ha all den här pälsen till när det aldrig blir kallt någon gång. Tänk dig, att  du köper en fin dunjacka. En ursnygg jacka gjord på de förfärliga fjäderbeklädda varelserna som bor i min familj. Nej, förlåt, jag skojade bara. Nåväl, du köper den snyggaste och varmaste dunjackan och bara längtar efter att få ta på dig den. Men kylan kommer aldrig, så jackan bara ligger där. Men jag kan inte göra så med min päls. Vadå göra? Jag menar förstås, jag kan inte vänta med att ta på pälsen, den sitter liksom redan där. Jag kan heller inte dra i en dragkedja och krypa ur pälsen och lägga den åt sidan. Den sitter liksom där den sitter. Och det är varmt. Det är förfärligt varmt.

Jag vill ha massor av snö och is - inga centimeter utan metervis!

Brella

Igår kväll hjälpte jag husse att få den minsta tvåbeningen i familjen att komma till ro. Vi hade ett gott samarbete, husse och jag. Jag vaggade och husse sjöng. Jag vet inte vilket av de olika momenten som fungerade bäst, sången eller vaggandet. Jag kan inte direkt påstå att det var någon skönsång som han presterade. Alla kan sjunga, men nödvändigtvis inte bra. Olika äro stämbanden. Annars skulle denna effekt av falsett ej kunna uppnås. Nåväl, somnade, gjorde den lille telningen i varje fall. Han verkar heller inte ha tagit nämnvärd skada av sången. Ett inlägg, videofilm, kommer vid senare tidpunkt. Av tekniska skäl är jag tvungen att skjuta upp publiceringen av denna. Var uppmärksam på vaggans konstruktion som passar alldeles utmärkt för en hästhov....som sagt, film kommer inom kort.

Lillen somnade med en gång - fastän husse sjöng en falsettsång!

Brella

Nu har fotografen och reportern varit här. Dock var de inte intresserade av mig utan bara av de luggslitna fjäderburna gaphalsarna. Vad är det som är så intressant med en stinkande, högljudd, fågel, egentligen? Nåväl, jag har ju min alldeles egen blogg. Jag får nöja mig med denna.

Jag är oerhört stark nu. Jag bär mig i traven och kan således trava mycket långsamt. Förut måste jag hålla tempo, snabb trav. Och eftersom jag har så korta ben blir denna tvåtaktsgångart mycket snabb för den som sitter på min rygg, upp, ner, upp, ner osv. Nu springer jag i långsam trav och det blir en mjuk och lugn rörelse för ryttaren. Jag är fantastiskt duktig. Jag är näst intill oövervinnerlig.

Nu ska jag träna galopp också för jag behöver bli starkare i den gångarten. Även här gillar jag att springa, fort. Men jag måste kunna gå långsamt också. Från början var det svårt att förstå. Jag vill vara först, jämt, i alla situationer. Handen på hjärtat - vem minns den som kommit på endast andra plats? Men här handlar det om bärighet, styrka och följsamhet. Jag tänker bli bäst - jag är en islandshäst. Detta är mitt motto.

Nu har jag varit ute och promenerat med mellanmatte. Det var skönt för jag gick lektion igår och slipper alltså träningsvärk idag pga att mellanmatte förbarmade sig över mig. Vi utbytte lite hemligheter hon och jag. Det var en gemytlig stund. Nu har hon pysslat om mig och det väntar middag i hagen. Undan, här kommer jag - på väg mot hövagnen med manen fladdrande, huvudet högburet och i en härligt vacker tölt!

Jag gör allt och lite till, för att slippa att stå still!

Brella

Det viskar bland träden, bakom mossor och sten

det är mörkt där, skogen vilar, och timman är sen

Jag lyssnar ut i kvällen, hör någon sucka lätt

något rör sig över gräset, ljudlöst, smekande, rakt över vår slätt

Tveksamt stannar jag  precis här, där jag är

för inget kan vara mer sagolikt än att få uppleva det här

Slöjor av dimma rör sig snabbt framför mig

månen lyser med en strimma och visar vägen till dig

Något öppnar sig och det jag upplever är stort

framför mig i dimman skymtar en öppning, kanske är det en port

Jag är ofattbart lycklig över att jag dit gick

jag har fått se min mormor för ett kort ögonblick

Brella

Nu börjas det. Förkylningstider säger de. Matte satt rätt som det var däruppe på min rygg med ett vitt papper i ansiktet och hon frustade som jag brukar göra. Jag tror dock inte att det var några spänningar som släppte hos henne. Snarare tvärtom. Hon tar i, med papperet i ansiktet, så att hon trycker till med benen. 

Idag har vi varit ute på tur i skog och mark och vi mötte några rådjur i skogen och tre älgar. Jag trodde att det var min vän Haldur, älgen från Funäsdalen, men vid närmare eftertanke kom jag på att det nog är lite långt att gå 32 mil med två kalvar. Dessutom måste han ha omvandlat sig till en älgko i sådana fall - och att det skulle förhålla sig på det sättet känner jag är en aning långsökt om än inte helt orimligt.

Det visade sig att det var Miriam med sina båda kalvar; Irra Hit och Irra Dit. De har klarat sig under älgjakten. Hera, jag och våra mattar, hälsade artigt på dem och lät dem gå över vägen. Jag anade dock en lite hostning från  Irra Dit och misstänker att hon har gått och dragit på sig en nostäppa. Troligtvis under de dagar när hon varit tvungen att stå fuktigt på något avlägset, oländigt ställe där hon sökt skydd under den tid älgjakten pågick.

För närvarande har jag fullt upp med att påminna mina vänner om att det är dags att ta den årliga influensasprutan. Jag har en tid hos doktorn om ett par veckor och ska då vaccineras. Då jag misstänker att mitt vaccin har minskat i effekt, använder jag för närvarande munskydd som en extra säkerhet. Nej, det har ännu ej gått ett helt år sedan den förra sprutan - men man kan aldrig vara så säker.

Husse har en halsduk som han är väldigt rädd om. När han kommer till stallet om kvällarna för att titta till mig, kramar han mig alltid innan han ska gå. Följaktligen hade jag, även ikväll, mitt huvd mot hans axel. Jag nafsade tag med mina framtänder i denna speciella halsduk. Drog försiktigt, och ljudlöst, av honom den och gömde den i höet. Sedan tittade jag på honom med mina oskyldiga bruna ögon och han anade ingenting. Jag hörde dock honom muttra till matte utanför stalldörren om huruvida hon hade sett hans halsduk eller inte.

Viruset hittar ingen skarv - för jag virade varv på varv!

Brella

Jag kan göra vacker hov. Jag kan dansa. Jag är världens vänligaste själ. Jag kan tala med gudarnas hästar. Jag kan, kan, kan - minsann. Jag är inte bitter.

Men vem väljer de att göra ett reportage om. En gammal meyers på 36 bast. Som lever på övertid, luggsliten och bedrövlig. Samt en undulat - en tandpetare. En amazon, 11 år gammal och ilsken som få, förutom mot kära matte eftersom han älskar henne. Och så min bäste fågelvän, aran Snyggesnygg. Men handen på hjärtat, han väger ett kilo och visst, han är en riktig flistugg, men vad mer kan han egentligen prestera? Ok, han sjunger rätt bra. Nej, jag är inte bitter.

Här står jag med blänkande hovar efter att mina ägare bytt ut mineralfodret mot ett mer effektivt. Med min blanka päls och mitt goda humör. Men uppenbarligen är vi hästar, förlåt, islandshästar, inte lika intressanta att fotografera och skriva om. De ska skriva om någon som kan tala. Det kan jag ju, med mitt kroppsspråk men det är bara matte som förstår. Jag är definitivt inte bitter.

Men, när reportern och fotografen kommer på tisdag, då ska jag stå i min rasthage och charmera dem. Jag ska minsann vara med på bild. Beslutsamhet är en dygd hos en fux med ambitioner. För jag är inte bitter. Jag gör istället något åt varje situation.

Fast jag gör allting rätt - blir jag brädad av en sprätt!!!

Brella

Du trodde inte att hästar kunde göra det? Annat än på cirkus eller i andra sammanhang, som är kopplade till avancerad träning? Då har du inte sett mig.

Tungmatte fick för sig att hon skulle läsa en bok, och en till samt ytterligare en som måste kompletteras med ännu en, ähum, det räcker nu vad?

I vart fall har hon har lärt sig en del om hur vi hästar - förlåt, islandshästar, fungerar. Vad som gör att vi följer vår ledare, vem som förtjänar den respekten från oss, med mera. Därefter började hon att träna mig. På ett mycket enkelt sätt men ändå konsekvent, vänligt och bestämt. Nu följer jag henne var hon än går i paddocken. Utan grimma och grimskaft, ingen som håller i mig.  Går hon framåt, går jag med henne. Stannar hon har jag stannat innan hennes kropp står helt stilla. Springer hon, gör jag likaså. Smyger hon, gör jag också det. Går hon i cirklar, serpentiner, följer jag henne - oavsett hastighet. Backar matte, backar jag - även i cirklar. Vi dansar.  

Detta ser onekligen lite lustigt ut, mina 350 kilo mot mattes knappa femtedel av min vikt - och hon har en sådan makt över en häst! Förlåt, islandshäst.

En ung människa som bor på gården, frågade en dag hur familjen egentligen gör med sina djur, när de får djuren att göra som de vill. Han hänvisade till papegojan Snyggesnygg till exempel, som släpper ifrån sig sina exkrementer på kommando, pratar meningar som han förstår fullt ut, rullar, sjunger. Eller, beträffande samma fågel, som leker i trappan i huset som vilket litet odygdigt barn som helst. Matte svarade att det var väldigt enkelt;  ett kryddmått mod, en tesked förstånd, en matsked tålamod och en stor traktorskopa kärlek.

Jag gör allt och lite till - när matte visar vad hon vill!

Brella