I vår hage vistas för närvarande fyra hästar, jag är högst i rang och följaktligen den som bestämmer, dvs. äter först, dricker först, hälsar först, bestämmer var de andra ska stå, när de får gå...ähum, ni förstår säkert.

Ikväll anlände Stormatte, även kallad Tungmatte (fast det vet hon inte, vi säger det bakom hennes rygg). Hon kom trallandes där i mörkret och klafsade runt i leran, stöp några gånger och använde ord som knappast är lämpliga att återge. Hon sjöng något, eller snarare kom ett oljud fram mellan hennes läppar. Hon ser lite dåligt, och mörker gör det knappast bättre, och därför tog det tid för henne att ta sig ner till oss. Men hon såg oss inte eftersom vi stod på andra sidan hövagnen. Förflyttade oss liksom sidledes i en gemensam rörelse bort från hennes rörelseriktning.

Mellanmatte ropade till henne och frågade vad hon höll på med. Hon svarade att hon inte hittade oss hästar. Och Mellanmatte gick då ned i hagen och sade; "men här är ju Brella".  Nej, oj, men herre Jesses. Vilka stora ögon du har, du är ju inte Brella. Du är en ko!"  

Tack för det. Jag skäms å hennes vägnar - över att hon trodde att kon var jag. Obeaktat det faktum att det var mörkt ute, det är ingen ursäkt. Jag anser att hon är i behov av glasögon, och detta tämligen omgående.

De gick och hämtade hjälp och kon föstes tillbaka till sin plats på andra sidan stängslet. Det händer mycket på en bondgård, även om kvällarna. Mitt ordspråk lyder dock; bättre en ko i hagen än två kor i stallet.

Ack och ve för en ko så lat - komma hit och ta vår mat!

Brella

Jag måste bara få berätta om när ett par av mina tvåbenta familjemedlemmar åkte söderut på en så kallad viloperiod.  

Mellanmatte är flygrädd. Hon skulle kliva på ett sådant där stålobjekt för vidare färd mot något varmt land (hur man nu kan komma på en sådan avskyvärd tanke, jag tänker främst på det här med värmen). Stormatte, tillika Tungmatte, betraktade henne och såg att hon var på väg att svimma eftersom ansiktsfärgen var alldeles grå och blicken stel. Tvåbeningsvärdinnor tog sig an flickstackaren och placerade henne i en stol. Det blev ett fasligt rabalder runt henne.

Nåväl, fram kom de till slut. Till Gran Canaria. De hade några varma dagar under vistelsen där, ack så förskräckligt.  

En dag fick de för sig att de skulle rida på Black Horses uppe i bergen i Puerto Rico. Hästarna visade sig vara vita (hur det kommer sig förtäljer inte historien). I vart fall, blev de tilldelade varsin häst, en blandning av arab och två andra hästraser som jag inte minns namnet på. Hästarna var beniga och muskulösa. Mellanmatte satte sig på sin häst och det gjorde de andra med. Nej, inte på Mellanmattes häst, utan på varsin. Dock stod inte Mellanmattes häst speciellt stilla, den liksom hoppade och studsade på plats. Sedan bar det iväg. Över vulkansten, vassa klippor och stenar som sköt upp som spjut från backen. Taggiga kaktusar överallt. Mellanmatte och Tungmatte satt förskräckta på sina hästar och klamrade sig fast i galoppen. Hoppades att det skulle ta slut snart. Klängde sig fast i manen, de få strån som fanns där, och hoppades för sitt liv att de inte skulle ramla av rakt ned på de sylvassa röda stenarna eller, för den delen, på de gråbruna och taggiga kaktusarna.

Samtliga turister överlevde turen, likaså gjorde mina familjemedlemmar. Dock var de uppskakade resten av dagen och kom sig liksom bara för att sitta, i solen, vid något fyrkantigt hål med illaluktande vatten (klor, tror jag det heter) resten av eftermiddagen, intagandes en stark och söt dryck, för att stärka sig efter dagens upplevelser.

Så kom slutligen den dag då det var dags för hemfärd mot kallare land. Mellanmatte hoppade in i flygplanet utan att verka nämnvärt besvärad. Tungmatte höjde frågande på ögonbrynen. Mellanmatte svarade att hade hon överlevt de där förbaskade hästarna och turen uppe i bergen, skulle hon minsann överleva i detta flygplan på vägen hem. Tänka sig, sådana känsloyttringar på grund av att ha ridit en helt vanlig häst, inte ens en islandshäst!

Det är aldrig riktigt lätt, att sitta i ett stålskelett!

Brella

Vilka fantastiska skogar, stigar och nivåskillnader. På vägen mot Grönängen, vandrade vi längs denna fantastiska led, jag och Stormatte, min vän Hera och trygga Helena,  vackra Najagg med underbara Camilla, samt lugna Myrra med mysiga Ellinor.

Det var grått ute, men vid något tillfälle lyste solen igenom molnen, med ett lite dimmigt ljus. Fuktdroppar hängde i luften och gjorde att det såg lite grått ut. Det ångade om våra kroppar. Vi vandrade över vattendrag, över broar och spångar. Hera, unghästen som endast är tre år gammal och som aldrig gått över en bro, (inte över en spång heller för den delen) gjorde det med den värdighet som tillstår ett förståndigt halvblod.

Efter en lång vandring nådde vi fram till Grönängen där flera vackra hästraser har sin boplats. Gården ägs av fantastiskt generösa och omtänksamma människor. Bland de finaste jag har träffat faktiskt. Vi blev parvis tilldelade fina hagar. Där vilade vi och åt av det gröna gräset som fortfarande fanns tillgängligt - trots att det är november. Under tiden fikade våra mattar med gårdens ägare och några andra, bland annat en riktig cowboy! Jaa, det var i sanning en äkta cowboy som satt där endast iförd T-shirt och skjorta samt hatt. Han frös inte ett dugg. Han skrattade muntert och berättade historier, rökandes en cigarr.    

Sällskapet pratade och skrattade om vartannat där borta i fikahörnan, omgivna av vackra, öppna hagar med betande hästar. Runt våra fötter sprang tuppar och kacklande höns. De ver verkligen speciella med vackra färger och de hade även rejält med fjädrar på fötterna varför det såg ut som om de bar på tofflor. 

Den hattbeklädda tvåbeningen skojade med de andra och föreslog att de skulle anta utmaningen och ställa upp i ett rally till sommaren i grannsocknen. Jag höjde huvudet när jag hörde detta. Jag såg det genast. Det vill säga, ljuset i mattes ögon. "En sträcka på tre mil? Inga problem för en islandshäst. Tävlingar efter vägen?", hörde jag henne säga. Den hattbeklädde, kluckade av återhållen munterhet och hans ögon spelade. Han hade värvat en till.

Nåväl, på vägen hem fick vi sällskap av en arab och en fjording och deras trevliga ägare. Matte och Helena gick till fots med mig och Hera. Vid det här laget, frös matte så att hon skakade. Hon är så klen. Först är hon varm, sedan är hon kall. Ingen ordning alls på hennes kroppstemperatur. Det är nog sannerligen inte enbart hennes stämband det är fel på. I vart fall blev hon varm eftersom hon har ett bra tempo. Det gillar jag. Att hon har ett bra tempo alltså.

Vi tog farväl av de andra hästarna. Jag ansåg att det var mycket trevligt att vara där varpå jag tjurade lite när jag skulle upp i transporten, framför allt när det anlände en till häst som hade seldon på sig och var under träning. Samtidigt som det sprang en hund på gården. Vem vill lämna en sådan gård? Men matte ger sig ju inte varpå hon hade lastat mig inom tre minuter.

I natt får ingen oss störa - jag och Hera är alldeles möra!  

Brella

Idag hade husse och matte flyttat hagen till framsidan. Ska bli min vinterhage därhemma sa de. Åh vad fint dom hade gjort. Ska bli mysigt att vara hemma ibland och slippa valackstollen. De är ju så skrytsamma. Tjatar hela tiden om vem som är snabbast och står och mäter sina biceps samt ländceps. Står och frustar och stönar när de lyfter något. Fastän det inte ens är tungt. Det fattas bara att de vill ha en spegel att kolla sig i när de lyfter hötappar.

Enligt olika källor, gör de likadant på gymmet, människohannarna. Frustar alltså för att visa att de minsann lyfter ett höghus. Trots att de har något som heter hantlar och som väger runt 5-7 kilo. Hehe. Jag säger inget - så har jag ingenting sagt.    

Tur att mina ägare skämmer bort mig med en egen fritidshage, så att jag får en någorlunda chans till återhämtning. Det var säkert husses idé, han är så rädd om mig och vill mig det bästa.

När min hjärna vill vila, jag till min andra hage ila!

Brella

Idag hade husse skrivit en dikt till mig:

Som en nattritt i skogen, som en storm på fjället, som ett stilla vatten på öppet hav.

Du öppnar mina sinnen, du låter mig vila bredvid dig i hagen när jag är trött. Jag älskar dig kära Brella!

Oj, vad fint. Man blev lite rörd. Ska vara snäll med husse vid nästa uteritt.

Husse ger bikt, genom vacker dikt!

Brella

.. .är att det är en skärskada från vasst föremål. Det var inte jag som bet honom alltså och inte min vän aran heller för den delen. Nej, istället var det så att husse slant på kniven när han skulle tälja en pinne till arans bur. Klantigt?  Mm. Men ingen av er som hade röstat hade rätt. Inte en enda hade faktiskt gissat på just detta alternativ. Bättre lycka nästa gång.....:-)

Här är min vän Snyggesnygg ute och åker motorcykel. Gul och blå fågel och en rosa cykel? Det skär sig. Jag kommer då osökt att tänka på att ordet skär har ett samband med båda bilderna, dels i bilden ovan beträffande den skadade handen och här, gällande den rosa cykeln. Jag är så fyndig!

Plötsligt ljuder det ett "pling" - när jag kommer på nånting!

Brella

Varje morgon, vid sju-tiden, glöder det på andra sidan fjärden. Glödbädden verkar vara ett hus högt och har ett guld- och kopparaktigt sken. Vi brukar stå och betrakta skenet och alla är vid dessa tillfällen upptagna av sina egna tankar. Vad är det egentligen som glöder på den andra sidan, samma plats, i samma omfattning, vid denna tidiga morgontimme?

Någon har hört talas om guld och att människan eftertraktar detta grundämne, enormt. Enligt uppgift kan det vara så att det är guld som lyser med ett intensivt men behagligt sken, från en stor grotta på andra sidan. Men bara synligt för oss hästar.

Någon annan har uttalat sig om att det brinner i en grotta. Det är grottans öppning  och följaktligen skenet från elden, man ser från vår sida av fjärden. Elden har tänts för att dölja den verkliga aktiviteten innanför, när ädelstenarnas brytpunkter i ett visst solljus aktiveras och dess strålande glans skulle ha kunnat betraktas miltals bort. 

Men jag vet vad det egentligen är. Det är enkelt för en islandshäst. Mina förfäder har bebott en ö full med vulkaner sedan 700-talet. Det är givetvis en vulkan därborta på andra sidan fjärden. Men den är inte synlig för människan. Bara för oss hästar. Även mina vänner som är halvblod, ser vulkanens mynning men vet inte vad det är. Det gör jag dock. Det är en påminnelse till mig och andra islandshästar. Om var vi kommer ifrån. Var vi har våra rötter och en påminnelse att våra förfäder finns där för oss och att de väntar oss en dag. Dessa mina förfäder som folket på Island tillbad en gång såsom gudar. Därför kallas vi också för Gudarnas häst. Det är mina gudomliga förfäder som jag kan tala med, varje morgon, klockan sju.

På Island finns en gudomlig rest - vi kallas gudarnas häst.

Brella

  Reflexgrimskaft 99 kr                                 Grimma 299 kr  Stablestore

 Jodhpursko 199 kr (halva priset)             Träns  249 kr         Rideonnet