Idag skall jag berätta lite mer om min fjällsemester. En dag, när fjällbjörkens löv var utslagna och bäckarna porlade fridfullt, skickade Reinar Ren röksignaler från Funäsberget, om att vi, jag och Fluga, var inbjudna på skogsröjardisco à la bergfot. Det lät givetvis spännande tänkte vi, smet ut från hagen och skrittade mot skogen.

Rätt som det var, stod det en lämmel och fräste (för den som missat det, är det ett riktigt lämmelår i år) och han såg riktigt morsk ut, stående på sina bakben och munnen på vid gavel. Jag trodde käkarna på honom skulle gå ur led, du vet, som den där sekvensen i "The Ring" när hon sitter i garderoben.. -"Min  väg, min väg!" fräste den så att saliven stänkte åt alla håll. Jag hoppade över denna lymmel till surkartslämmel och skvätte lite grus på den.   

Vi kom sedermera fram till Skogsröjet. Oj, vilken tillställning det var där. Bland andra var älgen Skogstokig där. De kallar honom så eftersom han drabbats av en skottskada i skallen och med anledning av den, blir lite vild och galen ibland. Det är han som har inspirerat till låten; "älgarna demonstrerar, älgarna har fått nog....".

Hela skogseliten var där och vilket drag det var. Walle Varg körde några sköna moves. Fluga och jag körde våra nya hovessteps och det blev ett jubel bland alla som var där. Det fanns nytorkat myrhö och havreshots samt saltade morötter och äpplen i socker. Vilket trevligt skogsröjardisco.     

                             
Tack för en trevlig kväll, Reinar Ren. Vi var tvungna att dra hemöver vid ett-snåret, husse ropade nämligen som en galning på oss. Han hade sett att vi hade smitit och när vi inte kom hem på ett tag, var han precis på väg att vidta omfattande åtgärder för att lokalisera oss. Vi trippade tillbaka och såg helt oskyldiga ut. Eftersom husse är en riktig vekling, blev han inte förgrymmad, utan enbart lättad över att vi kom tillbaka.

Är nu riktigt trött, kommer därför sova sött.  

Brella

Bild från boxen på en tvåbening gnäggelignägg från Brella

Jaha. Nu har det hänt igen.

Matte kom till stallet runt 19:30-tiden ikväll och undrade om jag ville gå ut i skogen en sväng. Javisst, tänkte jag. Kan vara skönt att sträcka på benen. Dessutom blir det troligen endast skritt eftersom det vore en aning dumdristigt att begära en högre gångart med tanke på mörkret och det våta underlaget. Så det torde bli en angenäm, stillsam, ridtur tänkte jag.

Så vi gick in i skogen, trampade på en mjuk och skön stig. Inte ett ljud hördes i mörkret. Möjligtvis prasslade det lite i de nedfallna löven. Träden stod tätt omkring oss. Vi hade gått en bra stund, eller åtminstone jag, matte latade sig på min rygg. Så hör jag henne säga. "Brella, det här verkar inte vara rätt väg. Det är för mycket nedfallna träd här. Jag känner inte igen mig. Nä, minsann, det gör jag inte." Vidare forsatte matte sin monolog till mig. "Så nu får du välja, Brella. Antingen vänder vi om och går samma väg tillbaka och det tar en stund. Eller så får du hitta vägen hem." Suck, tänkte jag. Inte nu igen. Det var nämligen inte första gången kära matte inte hittade vägen hem (förra gången var efter en ridlektion ute i Hörningsholm). Tja tänkte jag. Jag får väl undsätta oss båda. Matte har lite dålig syn på sina ögon, det vet jag och jag vet också att det är medfött. Jag tror dock inte att det enbart är hennes ögon det är fel på. Hon verkar höra dåligt också. Den slutsatsen har jag dragit av att hon inte hörde bäcken i ravinen. Då skulle hon nämligen tämligen omgående kunnat konstatera, och vara relativt säker på, att vi var på rätt väg hem. Men nu gjorde hon inte det. Hon börjar bli gammal, kära matte. Är ju mormor och allt.

Så jag gick helt sonika i den riktning som innebar den kortaste vägen hem. Ändå blev det en lite längre väg än vad jag hade tänkt från början, tack vare att matte hade missat rätt stig. När vi närmade oss stallet, var matte alldeles salig, på det sätt hon blir när jag gör något bra. Som om jag vore oerhört sagolikt fantastisk. Jag tittade lite skeptiskt på henne och frustade lite diskret och kanske en aning generat. Skulle det där vara någon konst? Men så insåg jag att här vankades, inte bara 1 dl kraftfoder, utan jag skulle nog bli bjuden på 1 dl havre också. Matte är snål nämligen. Jag får enbart grovfoder, hö således. Och bara en aptitretare av kraftfoder. Detta för att jag ska förbli smal. Det är därför det är så många som undrar om jag verkligen är en islandshäst. För fanken, ja! Vad annars? Ähum. Där lät jag känslorna fara iväg med mig. Nåväl, jag fick i alla fall havre så det var verkligen värt lite pjåsk och annat trams från mattes sida. Och nu får jag stå på boxvila inatt. Skönt. Jag har enbart haft en enda vilodag  denna vecka. Så det ska bli skönt att stå inomhus inatt.

Jag fick gå en extra mil, för att matte är senil!    

Godnatt,

Brella

Idag skall husse och jag åka till tandrasparen. Det skall bli skönt att få rensa lite tandsten och att få lite flourputsning på gaddarna.

Husse berättar för mig att "det är lugnt", och att "rasparen är en snäll kille", med mera. Ja, jag vet det. Men han tjatar jämt om ovanstående när vi skall dit - undrar vem som är mest rädd egentligen, han eller jag? Jag har inget problem med detta, men till er horses som skall dit för första gången vill jag säga; är ni rädda så finns det lugnande sprutor att tillgå. Inget konstigt alls. Det får halvbloden mer som regel än undantag. Vi islandshästar däremot, behöver sällan ta en sådan spruta. Förklaringen till detta är enkel och det vet vi ju, eller hur?   

Nåväl, oavsett om ni är en tålig islandshäst eller om ni är en fantastisk, men känslig, vanlig häst, kom ihåg att välja en utbildad och seriös tandraspare. Det finns de på marknaden som utövar sin verksamhet till en billigare penning och de har ibland misslyckats med hästars tänder. Det föreligger även en viss risk att de inte steriliserar instrumenten/verktygen ordentligt mellan varje häst. Låt det kosta. Och gå dit ofta, minst en gång per år. För när era hussar och mattar går till tandläkaren, då får det kosta med rengöring och blekning minsann! Hur ofta går de till tandläkaren? Ja, just det, en gång per år. Hur ofta har de hål? Nej, just det, inte alla gånger. Men de går dit i alla fall.

Jag säger precis som husse, om oss fyrfotade vänner, även vi skall ha det bästa. Goda ord från en som jag tror, är en tandrasparrädd husse.

På mina nyraspade tänder så fina, jag hoppas solen skall skina.

Er Brellis

Idag skal jag berätta lite mer om min fjällsemester från i sommar. Jag och Fluga (islandshäst, inte en irriterande insekt) var ute i skogen med varsin tvåbent varelse på ryggen.

Rätt som det var, hoppade det fram något lurvigt ur buskarna! Vi hoppade till i sidled, en rörelse genomförd på mindre än en hundradelssekund. -"Shit".(Ursäkta detta grova ordval, men det var precis vad jag sa) Vad var det? Det var bara katten Lurven igen. "Ooh, I will kill that cat", gnäggade jag till Flugis. Sotis, den andra katten, är trevligare -han är en gentlemannakatt. Vi brukar dricka vatten ur karet tillsammans, och prata lite möss, gräs och människa med varandra.

Husse kom in på kvällen och sade att vi skulle få en ny hage i morgon med färska blommor och klöver. Tur det, i den hage vi stod i började det verkligen bli magert. Det är så kul med nya hagar. Långgräset killar så skönt under buken på mig. Fluga och jag fick varsin hårdbrödmacka med klöver och morotsblad samt som krydda, lite oregano. Mumshölibaba för min lilla mage.

Hej och hö, alla knott skall dö  "kliar som attan".

Brella

Idag körde husse och jag lite cirkusträning. Ja, han vill ju att jag skall vara med i manegen på cirkusen i Nålanåt (gammalt ortsnamn i fjällen).

Jag har svårt att förstå husses språk ibland, men till slut förstod jag att han menade att jag skulle gå ner på knä (???!!!). Såååå, jag gjorde det två gånger. Tänka sig, han blev jätteglad och skrek "bravissmo" "bravissmo Brellis"!. Tänk att sådana omfattande känsloyttringar kan komma från den där lilla människokroppen. Jag lovar, man hade kunnat åka till och från den Stora Hovstaden av all den energin som kom från den kroppen vid tidpunkten för känsloyttringen.

Sedan fick jag en morot av honom. "Vacker hov" förstår jag, nemas hovblemas, för det kommandot tjatade han på mig om i fjol, på semestern. Efterr 15 dagar gav jag med mig. Tycker inte om dessa kommandoträningar egentligen, men är man snäll med mig och sköter om mig, så självklart ger jag lite tillbaka.

Efter detta, blev det lite vila med en hötapp och lite havre.

Så från skuggan av en hägg ropar jag gnägg,

Brella

Mina ägare, lillmatte, mellanmatte och stormatte, såg en oerhört fin vojlock igen. De tänkte köpa den eftersom färgerna gick så bra ihop med min vackra päls. Jag hörde dem och försökte få till ett litet diskret gnägg, men de trodde att det var Serenas föl som gnäggade och tittade ditåt iställlet för på mig. Jag tänkte, släpa inte in mer grejer i stallet. Jag HAR så att det räcker och blir över. Det finns pållar runt om i världen som inte ens har hö i hagen. Än mindre i magen. Jag kan konstatera att dilemmat med de ständigt ökande icke nödvändiga tingen i människans garderob, nu tenderar att sprida sig till hästens sadelkammare. 

När jag var på en clinic, eller vad de nu uttrycker det med ett litet finare ord, så var det ett människosto som berättade om sina 12 handväskor och mängden skor som människohingsten var förgrymmad över eftersom han hade en tendens att snubbla över dem varje dag när han kom hem efter jobbet. 12 handväskor?! Jag måste genast se över mina egna sadelväskor. ;-) Stackars miljö.

Utan hö i magen, den knorrar hela dagen,

Brellis

Idag skall jag berätta lite om fjällsemestern igen. Fluga och jag gick på långpromenad upp på Funäsfjället. Där uppe på funästoppen hade Reinar Ren öppnat en klöverbar. Vi beställde varsin sockervatten med tilltugg à la blomsteräng. Drycken och övriga delikatesser satt gott efter en hård klättring uppför funäsbacken. Därefter, fram på småtimmarna, gick vi hem till stughagen och fick lite stretching o borstning. Ja, det var en trrevlig dag! Nu ska jag läsa lite Häst- o Hönytt för att därefter slumra in i gröna drömmar.

Gokvällis, från en trötter Brellis